Att beställa från McDonald's nattpersonal
Jag: Banana Milkshake tack
Han: Japp!
(Kort paus)
Han: Va?
Jag: Banan Milkshake*pekar på bild brevid*
Han: Vi har inte banana. Vi har choklad, jordgubb och vanilj.
Jag: Okej, Choklad. Och så en McFIsh.
Han: Jaaa! *knapprar in cheeseburgare*
Jag: Nej, McFish.
Han: Ah, okej hehe. *knapprar in McFeast*
Jag: Nej, McFish, Fisk.
Han: ?
Bella rycker in: MCFISH
Han: Aaah okej!
Han knatar iväg och återvänder med en Milkshake. Den ser inte ut som choklad, faktum är att den är alldeles vit.
Vi provsmakar och konstanterar att det inte är choklad, vilket jag påpekar.
Jag: Ursäkta, jag bad om choklad
Han: Jaaa, choklad! *pekar mot min milkshake med ett leende*
Vid en annan kassa blev mitt mineralvatten till en mugg kranvatten och mina pommes var pissljumma.
Aaah, Donken by night i mitt hjärta<3
Idag var jag med om någonting väldigt konstigt
Efter en utekväll för några veckor sedan när jag och Carro var påväg mot nattbussen så träffade vi på två engelskmän som var på besök ifrån London. De undrade hur man tog sig till centralen och eftersom att vi var påväg åt det hållet så sällskapade vi. De var roliga, lättsamma och hade den där utmärkande engelska accenten som inte går att ta miste på.
De sa att de skulle vara här i Stockholm ett tag framöver men var osäkra på exakt hur länge.
Idag påväg till jobbet fick jag syn på två killar. Vid första anblicken trodde jag genast att det var dem och tänkte gå fram och prata med dem och se om de kom ihåg mig. Jag var verkligen påväg att kliva fram där och göra bort mig när jag hörde att de pratade svenska.
Och tro mig när jag säger att det är riktigt kusligt att två personer som är vänner från Sverige kan vara så ruskigt lika två personer från England som också är vänner. Allt stämde in. Längd, kroppsform, ansikte, hårfärg.. Jag funderar seriöst på om det var så att dessa två svenskar egentligen bara jävlades och ville låtsas vara Engelskmän för att jävlas, men det känns aningen långsökt.
Seriöst väldigt konstig upplevelse.
Missbedömning
Jag tyckte att jag var snäll mot mig själv som inte planerade in någonting ikväll men det här var verkligen bara tråkigt. Man degar ihop mer när man inte har någonting att göra så jag känner mig mest seg men har ändå inte lusten att gå och lägga mig.
Hmm...
Kortfattat
Sigur Ros - Untitled
Yeah well.
Jag har ingenting intressant att säga som går bra att medla i skrift som det känns nu. Egentligen tänker jag på så mycket som jag gärna hade delat med mig utav - men är man inte kan få fram det så att det uppfattas rätt så känns det så meningslöst.
Jag ska gå och lägga mig nu, det däremot känns väääldigt meningsfullt i och med att jag är slutkörd.
Ha det så fint ni kan!
Milt superfrustrerande..
Ringde och frågade vart min lön var, och de hävdade att de inte hade fått tidsrapporten med mina arbetstimmar och därmed inte hade underlaget för lönen. Men om det nu är så ringer man väl och meddelar den anställde? Börjar ledsna rejält på hur de behandlar oss, speciellt nu när de förväntar sig att vi ska stå själva i butiken så många timmar utan rast att det faktiskt blir olagligt. Jag kanske inte skriver på septemberanställningen men jag har svårt att finna mig i att jag i så fall står arbetslös från och med måndag.
Vi får se. Men nu är det lite krig.
En liten tanke
Nu har hon åkt
Det känns verkligen som en del utav mig fattas. Bara tillfälligt, men det blir svårt att vänja sig. Hon har alltid funnits fem minuter bort ifrån mig och jag känner redan av att det inte är så längre. Jag är helt övertygad om att min brush kommer att ha det fantastiskt där borta men just nu känns det bara så tomt och konstigt.
Fan, vad jag kommer sakna dig.
Igår när det kändes som värst kom Danne över och höll mig sällskap och det var perfekt, för efter en liten stund hjälpte det mig att tänka på annat. När han åkt iväg kom istället Marcus över och vi halvglodde på film och babblade om alllt möjligt. Tack, ni två räddade min dag.
Jag är lyckligtvis ledig idag också så nu om en stund bär det av till stan. Benet gör ganska ont idag men det får väl bli kryckorna i värsta fall, tror jag behöver lämna huset lite.
God morgon..
Sitter hemma hos Carro nu, har varit här sen igår. Stundtals har det känts allmänt mysigt som vilken dag som helst men sen har det slagit mig hur lång tid det dröjer till nästa och att hon åker nu, om några timmar bara. Jag har redan gråtit flera gånger så smått även om jag lyckats hålla inne det värsta. Men det kommer brista på flygplatsen, och jag hatar tanken på att komma hem idag och veta att det faktiskt har skett nu. Den där dagen jag har försökt förskjuta så länge har kommit och jag kan inte på något sätt undvika det. Det vill jag ju inte heller samtidigt, är så glad för hennes skull för att hon gör det här. Men det gör inte saknaden mindre påtaglig framöver..
Det kommer bli tungt att komma hem idag och sitta där ensam med sina tankar.
Min brush ska på äventyr. Jag har lovat henne att uträtta lite saker medan hon är borta. Vi får hoppas att de går vägen..
Hon är på nedervåninen och kollar igenom sin packning. Om en timme åker vi.
Kalla mig svängdörren..
Resten ligger uppe på spuntino.bilddagboken.se <- yays dudes!
Igår/Inatt(hur man nu ska se det) var riktigt kul! Det är till och med på den nivån att jag kom hem för tre timmar sedan, har sovit i två och ska öppna i butiken idag. Okej att jobba dagen efter en fest men jag är inte särskilt bra genomtänkt som sitter uppe till sex på morgonen. Lätt värt dock!
Det var bara så värt att få träffa folk man inte träffat på ett tag igen och att bara få flänga runt och ha det gött.. Problemet kan ha varit det att jag hade det liiite för gött. Utåt sett var jag mest fnittrig men inombords kämpade jag ganska duktigt för att stå på benen och dessutom hänga med i alla konversationer. Fan ta vin och att få onormalt stora vinglas av kompisar(hint Martin, hint).
Men allting resulterade i alla fall i väldigt mycket skratt(läs: hysteriskt fnitter åt det mesta), mycket sköna människor, dåliga hockeymatcher, använda tandborstar och en bit inpå kvällen fick jag till och med ett nytt smeknamn. Svängdörren kommer Alex högst troligast kalla mig hädanefter, eftersom att jag stod ute på altanen och förklarade muntert hur "alla mina dörrar är öppna". Jag vill inte ens veta vad det innebär och jag är oklar över min baktanke där och då men smeknamnet lär ju hänga kvar i en liten stund.
En liten diffus sammanfattning efter mina två timmar skönhetssömn, jag ser inte kul att att ha och göra med idag så nu ska jag försöka smeta på lite smink och det där fantastiskt opersonliga leendet kunderna får av mig dag ut och dag in.
Bilder sen! Ciaaao.
Schlatter
Hahahahaha. Schlatter.
Att inse..
Idag kom min pappa hem efter en sex veckor lång semester, vi kramades hej och jag hann precis dela ut lite saker jag köpt i Japan innan jag blev upptagen igen. Pappa tog inte illa upp men frågade försiktigt när jag skulle ha tid att sitta ner med honom och berätta lite om Japan. Jag tänkte efter och svarade osäkert "hmm troligtvis söndag eftermiddag".
Jag har haft en riktigt bra kväll och imorgon är det en fest jag ser riktigt mycket fram emot, men snart behöver jag nog hitta lite tid för mina föräldrar. Jag tänker inte ställa in massa saker men jag kanske skulle kunna undvika att boka upp varje kväll i veckan. Jag har turen att ha föräldrar som är väldigt stöttande alltid, och som jag kan prata om det mesta med. Det blir väl ofta en del missförstånd och tjaffs men annat vore väl nästan lite omänskligt när man bor under samma tak. Allt som allt är de fantastiska.
Sååå nu i höst ska jag ansöka kurser, söka jobb, börja fundera på utbildningar och avvara kvällar för mina föräldrar.
Damn, där snackar vi vuxet. Jag tror jag får ta och kompensera det med att bete mig extra flippat på fester hädanefter, och verkligen tänja på temat "Inga hämningar".
Jag vill sova nu, men ändå inte. Det innebär att jag måste hantera tankar som jag kan nästan lyckas ignorera nu när jag sitter framför datorn med musik på och bloggar. Det är ofta därför jag bloggar. Jag måste distrahera mig själv. Det är ingenting allvarligt alltså men ibland önskar jag att jag inte fundera såhär mycket hela tiden.
God natt. Imorgon ska jag öpnna i butiken så det är nog hög tid att lämna datorn nu oavsett.
We're half awake in a fake empire
Jag kanske borde sluta sitta uppe sent på nätterna eftersom att min blogglust alltid kommere krypandes med en hel massa mindre nödvändiga inlägg. Men jag känner att jag vill skriva lite om det här.
Tobbe skickade en låt till mig, låten ovan. De sjunger en sak som fastnade.
"We're half awake in a fake empire".
Den meningen träffar precist in på det jag känner och tänker när jag försöker finna något slags uttryck för världen och människan. Vi har byggt upp någonting vi vill vara så stolta över, men vart lägger vi vikten och värdet? Vi kan vara stolta över våra industriella framgångar och våra sanslösa framgångar inom uppfinning och forskning, självklart. Det är otroligt vad människan kan göra för att motverka sjukdomar och det är egentligen helt sanslöst vad vi har lyckats göra med teknik.
Men det finns så mycket ute i världen som är fruktansvärt, orättvist och självdestruktivt att det är konstigt för mig hur vi kan fortsätta som vanligt.
Vi är så uppe i fokusen på sådant som vi tycker är kul och viktigt att alldeles för många struntar i resten. Konstigt nog finns det folk som anser att det är viktigare att de ska få åka bilen till jobbet än att deras barn ska få en framtid. För de ser inte. Halfawake. Varje dags utsätts vi för enorma mängder intryck och jag tror inte att vi är gjorda för det egentligen. Någonstans så blir det för svårt att hålla fast foku., Vi tappar den för det som är enklast., och än så länge är det enklast för var och en att tänka på sig själva för konsekvenserna för oss personligen har inte hunnit bli så allvarliga att vi ska tänka om.
Det verkar som att vi har kunskapen men vi har inte rätt förutsättningar att ta den till oss tillräckligt.
Jag syftar främst på oss i i-länderna, vi som faktiskt har möjligheten att tänka om och ändra på vårat sätta att leva och förhålla oss till saker. Troligtvis hade jag om jag levt fattig i ett u-land valt att lägga fokusen på mig själv för det handlar om överlevnad, men vi här i Sverige behöver inte det. Vi har möjligheter vi skulle kunna ta vara på bättre.
Jag och brushan besökte vårat gamla liv idag
Tre år av mitt liv, det är en lång period att spendera med att åka till samma ställe fem dagar i veckan. Det är ändå skrämmande hur onaturligt det skulle kännas att återgå dit nu och studera. Fast jag börjar ändå känna ett litet sug efter att få aktivera mig och lära mig någonting nytt, behovet sitter i. Av den anledningen ska jag och Berthine skriva in oss och hoppas på att få plats på en kurs om "Genus och etnisitet" på universitetet nu i höst. Det är ett tungt ämne men det skulle vara väldigt nyttigt och intressant samtidigt. Jag skulle känna att jag gjorde någonting vettigt - förvisso är det trevligt att jobba som jag gör nu men jag kan inte påstå att Te och kaffebranschen är någonting som känns relevant.
Jag saknar faktiskt skolan just nu när folk omkring mig måste gå dit och jag egentligen bara måste gå dit jag själv bestämmer. Det positiva är i och för sig att jag kan bestämma mig för att göra väldigt roliga saker. Jag ska bara komma på vad först.
bLaa la la
Jag kan ärligt talat inte lova att jag kommer skratta åt den här videon imorgon, jag är skeptisk, men just nu sitter vi här och skrattar. Så jävla värdelöst hahahhahahaha.
Nu börjar verkligheten komma ifatt oss
Den här bilden får stå för i lördags. Förlåt för exponeringen alla medverkande( men jag vet att ni offrar er för att det här inlägget ska få bli så talande som möjligt för hur vi festar).
I lördags var de avskedsfest för Carro och Natta. Vilket innebar att alla samlades för att säga hej då till dem innan deras äventyr på andra sidan jorden. Grejen var bara den att det är precis nu alla som ska plugga börjar flytta, och folk som ska resar beger sig sakta bortåt. Så efter en jättehärlig kväll där jag dansade runt på ett ben och med jämna mellanrum fick mina kryckor stulna av mina kära, underbara vänner, så vart det lite sentimentalt. Det är inte det att jag tror att de kommer försvinna ur mitt liv för gott. Det är bara tanken på att härifrån så blir det aldrig som förut.
Inför studenten oroade jag mig för precis det som börjar bli verklighet nu.
För sanningen är den att jag inte vet vilka som kommer vara en del av mitt liv längre. Många vänner är en självklarhet, det finns förstås ingen tvivel. Andra som man trivs med och har träffat en hel del men inte kommit nära, vad händer med dem? Så många bekanta ansikten man förlorar kontakten med.
Jag försöker vänja mig vid tanken, men det vart en hel del gråt för min del i lördags när jag sa hej då till vissa och såg min käre brush säga hej då till andra. Hade hur som helst en superbra kväll ändå - njöt i fulla drag av att träffa människorna som jag är fäst vid, vilket ni antagligen uppfattat redan. Här nedan finns ett gäng sköna bilder som får tala för sig själva.
Jakten på vårtbitaren fortsätter
Fast öhm, jag väntar nog till imorgon. Jag ska bara samla massor utav mod först. Det må vara en insekt, men den är stor, grön, spretig och tenderar hoppa på folk.
Godnatt på er! Jag ska nu njuta av att för första gången på fem veckor inte behöva sova ensam hemma - vilket innebär att jag slipper glömma bort att jag larmade nedervåningen innan jag la mig för att morgonen därefter få en chock när larmet går så fort jag kliver ner för trappan. Min mamma har kommit hem nu och senare i veckan kommer även pappa. Det har varit jätteskönt att bo själv men det ska bli gött att få uppdatera dem lite. Mina föräldrar går förvånadsvärt jättebra att snacka om saker med.
Sweet, men nu somnar jag snart så det är väl dags att bege mig. Dessutom är det väl läge att vila mitt ben som bråkar med mig fantastiskt mycket just nu - jag är smidigt som en hel giraff just nu.
Lite ängsligt här i huset för tillfället
Trött som jag var så bara blängde jag lite ilsket på den och gick in i mitt rum med stängd dörr.
Nu på morgonen hittar jag den inte. Jag vet att den finns någonstans, men jag ser den inte. Jag inser att detta såsmåningom kan resultera i ett överraskande möte när som helst, i princip var som helst i huset.
Sen nu imorse traskade jag runt i mitt rum och såg en stor otäck spindel i mitt tak. Jag vet att om jag inte tar ut den kommer jag ligga där i natt och bara undra vart den är - men hur fan tar man ner en spindel från taket?
Argh, glöm aldrig fönstret öppet om ni har rena insektsfestivalen utanför varje kväll hela sommaren.
It won't be the same
När de väl kommer tillbaks så lär det istället vara min tur att flytta härifrån. Bara av att skriva den meningen så mår jag fysiskt illa, allvaret har börjat och det ser jag på med skräckblandad förtjustning. Den här sommaren har man haft möjlighet att klamra sig fast vid en umgängeskrets som varit ganska sammanhållen. Hela tiden har man( i alla fall jag) dock haft i bakhuvudet att det inte kommer att vara så fortsatt länge till. Nu börjar det där nya jag har varit så bekymrad över sakta ta form och det finns ingenting jag kan göra. Jag vet att det är onödigt att fokusera för mycket på det som har varit och att det är nyttigare att blicka framåt. Men det blir aldrig mer som förut, och oavsett hur kul man har vartän man pluggar vidare så kommer det finnas en saknad för de senaste åren på Rudbeck med alla människorna där.
En sak tänker jag dock se till. Att det blir jävligt kul nu i helgen:) Inte hundra på vad som blir av ikväll men imorgon är det först födelsedagsmiddag hos Fredde med lite uppladdning och därefter drar vi vidare till den stora avskedsfesten. Det kommer vara massor av folk där och jag känner mig riktigt peppad även om slutet av kvällen nog blir sentimentalt.
Djupsinningt och förvirrat, precis som inlägg tenderar vara såhär tidigt på morgonen.
Off to work, ta hand om er.
Nämen, jippey.
Okej att mitt ena knä, eller snarare ben, inte är friskt. Det har jag nog nämnt såpass mycket nu att det varit svårt att undgå.. men det är värre nu. Inte så lite heller. Idag så har jag haltat rejält och går nu med kryckor - vilket inte fungerar mer än korta sträckor ändå. Så fort jag belastar benet fel så sprids en smärta från knäet och uppåt och ibland även neråt vaden. Jag kan varken sitta, stå eller ligga ner problemfritt. Det känns nästan hela tiden.
Jag blir orolig eftersom att det har blivit såpass mycket värre bara de senaste tre dagarna. Jag vet inte vad jag tar mig till om det visar sig vara såpass allvarligt att jag måste vila länge. Jag vill motionera, ut och dansa och bara flänga runt. Exempelvis kommer avskedsfesten på lördag spenderas stillaståendes, stundtals på kryckor. Inte särskilt kul just nu när det är sista tillfället att festa med älskade brushan på ett helt år..
Jag får se vad läkarna säger när jag undersöker benet den 22a. Tills vidare planerar jag bli jäkligt grym på kryckor, något som kommer att kräva lite övning.
Men nu sovdags, för jag jobbar självklart imorgon och det blir till att öppna i butiken.
Yang, 7, var för ful för att visas i TV
Artikeln i aftonbladet. Bilden är därifrån också.
Det handlar om en sjuåring. En sjuåring med talang, som dock ansågs för ful för att synas i TV rutan och därför blev ersatt med en annan flicka.
Man hör ofta folk yttra "Vart är världen påväg?". Men nej, vi har tamejfan passerat den frågeställningen och övergått till "vad har världen kommit att bli?"
Det kan såklart tyckas som en överdriven reaktion, om hela situationen sätts i perspektiv känns det här som en mindre relevant sak att haka upp sig på. Det är krig på samma jord, exempelvis.
Det är bara det att det är precis den här typen utav ytligheter som sätter relevans i skugga. Om vi ser oss om i media är det ingen hemlighet att det är ytligheter i varenda hörn - och det är så tragiskt att det är viktigt för oss. Att den här nyheten uppmärksammats såpass är ändå ytterliggare ett bevis på att vi är påväg i fel riktning. Det borde inte finnas någon sån här rubrik för sådant här borde inte få hända. Att vi vuxna beter oss som idioter är en sak, men när vi låter våran egen fixering drabba barn når det plötsligt en helt ny nivå.
Hennes snea tänder, hennes runda ansikte. Jag personligen tycker hon ser fullt normal ut men det spelar egentligen ingen roll. Om någon sjuk jävel hade stört sig på hennes utseende om hon själv uppträtt så hade det knappast varit en person Kinas nation borde vilja imponera på.
"Det var i nationens intresse"
Låter som en underbar nation.
Sjukhusbesök
Min måndag blev inte riktigt som pden var tänkt. Jag ringde sjukhuset på eftermiddagen för att boka tid akut för mitt knä till tisdagen, eftersom att mitt inbokade besök den 22a kändes för långt bort. Mitt knä har blivit sämre bara senaste veckan, det kändes helt enkelt viktigt att jag kollade upp det så att jag fick lite klarhet över vad jag ska göra av det.
Så får jag prata med en sjuksköterska som frågar efter mina symptom. Hon säger lite försiktigt att det låter som en blodpropp och att hon tänker tala med en läkare. Efter några minuter är hon tillbaks i luren och säger att jag ska inte vänta till dagen efter med att åka in, jag ska åka direkt. Till Danderyds akut.
Hon förklarar att "om det är en blodpropp så har du haft tur att den inte lossnat och gått upp i kroppen".
Härligt! De som känner mig har lite koll på att just blodproppar är någonting jag oroar mig för av någon dum anledning, så det här var inte direkt lugnande för mina nerver. Ringer Marcus för att tigga skjuts och en halvtimme senare står Bella och Marcus i dörröppningen, redo att köra mig till sjukhuset. De är alldeles för underbara de där två, tack igen.
Det lustiga är begreppet Akut. Jag hade föreställningen att när jag skulle halta in och förklara situationen så skulle de bana väg och ta hand om mig direkt. Men när jag kliver fram till kvinnan i receptionen och förklarar blickar hon ointresserat på mig och säger som en maskin "Okej, det blir 260 kronor. Bara så du vet så kommer du få vänta många timmar, det är lång kö. Vill du betala kontakt eller kort?"
Smått förbryllad ger jag henne kontanter, tar emot min växel och stegar in i en korridor för att prata med en kvinna bakom en annan reception innan jag sätter mig i vänterummet. Hon lyssnar på det jag har att säga sen säger hon utan medlidande att jag kommer få vänta i många timmar.
Så jag väntar. Att sitta i ett vänterum är inte direkt en favoritsyssla men det här var nästan löjligt. Stämningen var förstås misär, TVn visade kulturprogram på SVT om diffusa konstnärer, en gubbe satt med uppknäppt sjukhusklänning och tittade fascinerat på mig i minst en timme.. Mitt i allt detta satt jag och var lite rädd att jag skulle dö eller åtminstone ha en livsfarlig blodpropp i mitt ben.
Det visade sig att jag inte hade någon blodpropp och efter tre timmar fick jag åka hem. Det var ändå en överkomlig väntetid eftersom jag hade väntat mig att få sitta där inpå natten så som det lät på receptionisterna. Efter två timmar klämde en läkare på mitt ben, sen tog de lite prover och sen fick jag vänta på resultaten. Hon kunde konstantera att det är fel på någon led i mitt högra knä och att jag inte alls borde belasta det benet, helst av allt ska jag gå med krycka.
Jag är 18 år och jag har en ledskada som gör att jag för tillfället inte får träna, dansa eller ens gå normalt egentligen. Helst av allt ska jag vara sjukskriven också sa läkaren.
Men jag är i alla fall inte en 18 åring som avled på grund av blodpropp, så för den biten är jag väldigt glad.
Tack så mycket alla superfina vänner som stod ut med att jag både tiggde skjuts och att jag smsade och oroade halva vänskapskretsen i onödan av ren rädsla.
100808
Problemet är att jag känner så mycket på samma gång just nu. Glädje, ilska, frustration, lycka, oro, kärlek, rädsla, ångest. Så jag är rätt så lost egentligen. Det är inte ovanligt att jag känner förvirring, men så som jag känner den nu känns inte bekant. Den är inte på samma sätt. Den är inte lika ytlig utan går istället djupare, och det är något som jag har svårt att hantera.
Igår blev jag av med jobbet, imorgon ska jag börja söka nytt. För två veckor sedan kom en vän till mig hem efter att ha varit borta i ett år, om två veckor åker en annan iväg. De senaste tolv åren har jag börjat skolan framåt slutet av augusti, nu är det upp till mig om jag någonsin vill göra det igen. Det sker stora förändringar omkring mig och jag utvecklas alltmer som person. Men en sak består, och det är den där känslan inombords som inte ger mig ro. Den där sinnestämningen jag inte kan sätta fingret på.
Internt så det ryker om det
Det är klumpfisk och kanonhus, det är snäppet under penis.
Det är Berthine och Annika på natten helt enkelt.
Nej tack.
HAHAHAHHAHAHA.
080808
Taggade 08:or(dålig kvalité, vet inte varför)
Igår var tokigt. Dels för att vi var galet taggade, dels för att det var vi och 45 000 andra människor på plats. Problemet var väl just det att det blev trångt och svårt att hålla reda på saker och ting - så kvällen uratade lite i och med att Berthine fick sin kamera stulen och att polisen såg till att musiken stängdes av under en rätt lång stund på grund av att det höll på att spåra ur på flera håll.
Oskärpan får tala för hur det kändes i vimlet
Men själva grundidén var underbar och vi fick uppleva skön stämning under en stund, och den stunden bjöd på det bästa dansgolvet jag någonsin har stött på. Att stå med tiotusentals människor under bar himmel och dansa till den musiken var lite magiskt. Det är någonting med sådana saker som ger mig en totalt upplyftande känsla inombords, jag vill bara vara kvar i upplevelsen. Det fick mig dessutom att inse att jag måste förverkliga en utav mina drömmar, som helt enkelt går ut på att åka och se Bennassi spela när han kommer till Europa. Det vore någonting det.
Kvällen blev i alla fall en lyckad kväll. Tack vare mina älskade vänner som jag vill ta med mig överallt.
Underbart.
Uhhm
ööööh.
(Detta är jag som gör mitt bästa för att inte skriva det jag egentligen vill skriva. Natti)
Lite spänning i vardagen..
Inatt sprang jag runt i kolmörket på landet och kollade efter eventuell fara eftersom att min systers fyra vaktande hundar flippade totalt helt plötsligt. Det var inte särskilt trevligt eftersom att jag dels är mörkrädd och att det dels var en risk att det faktiskt innebar att det kanske var någon ovälkommen på gården. Efter en stunds oro så kunde vi konstantera att det var okej och känslig som jag är så gick jag mest omkring och skakade. 
Det har annars varit två lugna dagar hemma hos min syster vilket har varit välbehövt. Jag har fått umgås med både hundar och hästar, något som jag saknar mycket. Jag behöver ha djur i mitt liv och då helst hästar. Jag har inte tappat intresse för hästarna i sig utan snarare för ridlektionerna. Jag föredrar att rida ute i naturen och att bara umgås med dem istället, det mår jag bra av.
Imorgon är det back to work och i helgen är det fullt upp med utgång fredag och lördag samt jobb fre-sön. Jag är peppad för umgänget med vännerna men annars känner jag mest att jag måste göra någonting åt hur jag prioriterar min tid för jag behöver se till min hälsa. Inte bara mat och motionsmässigt, utan också min kropp som håller på att förfalla lite milt. Jag har dragit på mig en knäskada och mina axlar och min nacke värker hela tiden. Fan. Så fort jobbet är över får det bli att bo halvtid på sjukhuset eller hos massör.
Det fixar sig.
Jag är glad ändå, hähä:)
Haha skabbig raggningsreplik på hög nivå..
Random person går fram till rödhårig person och säger
"Du vet vad man säger.. finns det rost på taket så finns det fukt i källaren;)"
HAHAHA.
Weheey
För några dagar sedan skuttade vi runt i en park och lekte sommar, just nu är det grått och regnet fullkomligen öser ner lite överallt. Förvisso är regn mysigt men inte för många dagar i rad. Det känns lite väl "Svensk sommar"..
Jag har haft en finemang helg, träffat mycket vänner vilket är det jag lever på just nu när familjen inte är hemma och jag jobbar mycket. Fortfarande glad över jobbet, men också trött och tycker det är jättesynd att behöva prioritera bort grejer. Så därför gjorde jag inte det! denna helg Hähä. Fick sova runt fyra timmar både lördag och söndag och öppnade även butiken båda de dagarna. Lite segt från och till, men helt klart värt det!
I fredags var det lite surprisemiddag för hemkomna Sebbe som ääääntligen är tillbaks från Japan. I lördags så var det folk här och kvällen resulterade i ett otppat gäng som satt i vardagsrummet och skrållade ikapp med Whitney Houston's I will always love you. Det är som det ska vara med andra ord.
Idag insåg jag att mitt knä kvarstår disfunktionellt så jag måste uppsöka läkare. När jag nu ska hinna det eftersom min ledighet är lite obefintlig framöver? Äh. Det måste hinnas med helt enkelt.
Det var dumt av mig
Om någon i chefsposition skulle se mig nu så skulle jag inte ligga sådär jättebra till i den personens ögon.
1) Jag följer inte klädkoden idag. Jag har klänning(man ska ha byxor) och mina skor är inte ens i närheten av svarta(dom är röda).
2) Jag har tagit med mig datorn för att kunna ordna med lite grejor över dagen så jag sitter med mobilt bredband och surfar i hörnet av butiken.
3) Jag är seg och beter mig antagligen därefter, men jag tänker såklart vara fortsatt supertrevlig mot alla knäppa kunder. Bara med lite mindre energi.
Risken att få oväntat besök är dessutom hyfsat hög här, ibland så dyker det upp lite chefer för att kolla läget.
Men hey det är säkert nyttigt att leva lite farligt. Höhö. Dessutom så är klädkoden lite puckad för de vill att man ska ha på sig jobbtröjan varje dag plus förklädet. Men vi har bara fått en tröja och jag tänker inte ha på mig samma t-shirt typ sju dagar i rad när jag inte hinner tvätta så de får finna sig i att man freebasar lite. Dock är det nog smartast att köra på byxor i framtiden för att undvika tillsägelser.
Nu öppnar jag om några minuter.
Fan vad jag inte känner för att vara här i 8½ timme. Jag får fokusera på pengarna så känns det bättre, det är bara det att jag faktiskt är i starkt behov utav vila just nu.
Meeeeen nu har jag verkligen bråttom. Ciao!