YBMMB

Här befinner vi oss nu. Tillsammans i ovisshet.

Jag tror inte att någon människa kan greppa världen. Bara att
försöka få ett perspektiv på det stora hela ger mig huvudvärk och
fyller upp bröstkorgen med en stark känsla av vemod.

Vill jag förstå egentligen?
Jag är rädd för att inse mycket, samtidigt som jag inte vill
någonting hellre än att kunna nå den mänsklighet jag strävar efter.
Jag vill ha förståelse nog att verkligen känna med de människor
som har det ont. Jag vill ha förståelse nog att offra bekvämlighet i
min livsstil för den miljö som vi måste ta hand om. Jag vill ha
förståelse för hur människor resonerar.

Rättvisa är ett ideal vi aldrig har uppnått, någonsin. Det är en
bild vi har byggt upp och en önskan som vi strävar efter.
Men aldrig någonsin har den här planeten varit en rättvis plats
att finnas till på.

Och det känns inombords ibland. En fysisk smärta sticker till vid
tillfällen då jag anstränger mig för att begripa hur andra
människor har det. Och vissa gånger kan jag tänka hur mycket som
helst utan att det egentligen känns mer än ansträngande för huvudet.
Jag vill inte behöva leva med insikten om alla de smärtor
som dagligen upplevs omkring mig för att jag räds tanken på att ändå
inte kunna göra någon bestående skillnad. Att jag till slut ska falla in i ett mönster där
jag finner mig i att det är som det är.  Min önskan att få ett grep om helheten krockar
med det skydd jag har byggt upp för att kunna bortse ifrån sådant som svider.

Tankarna krockar med varandra i en enda stor röra och jag
måste få ordning på dem.

Jag har inte nått fram ännu, men jag är påväg.
En dag kanske jag förstår.

Att skriva att världen är omänsklig vore kanske felaktigt utav mig.
Snarare så att den är mänsklig, och mänskligheten kan vara så grym.

Häromdagen när jag åkte tunnelbana mot jobbet började en förvirrad äldre kvinna småprata med mig. Först ställde hon en fråga som jag helt enkelt svarade artigt på och sedan satte jag i iPod lurarna i öronen - typsvensk som jag är - och återgick till mina egna tankar. Det är bara det att hon fortsatte att tilltala mig, och därmed blev jag slagen av dåligt samvete och tog ur lurarna för att lyssna. 
Där satt hon. En för mig helt främmande människa som jag tidigare aldrig träffat. Hon talade om att hon inte vet vart hon ska ta vägen längre, och att hon inte orkar mer. Hon har ingenstans att ta vägen berättade hon med desperation i rösten. Hon pratade fort och frågade upprepade gånger i förbifarten om jag kunde ge henne pengar så att hon kunde få sova på hotell över natten.

Jag svarade inte när hon pratade, för jag fann inga ord som passade. Jag gjorde bara som andra människor och klev av för att tåget stannade på min station. Fast först önskade jag henne lycka till med allt som om det skulle underlätta.

Lycka till..?
Om en människa är så desperat att hon vädjar till främlingar på t-banan, då behöver hon hjälp och inte lyckönskningar. Jag gav henne ingenting. Hade jag kunnat det? Svaret är självklart ja. Det handlar om vad vi är villiga att uppoffra för andra.

Jag förstår att man inte kan hjälpa allt och alla. Jag förstår att man inte vill ta sig an någon man inte ens har en relation till. Men hur långt kan man dra de argumenten för att ursäkta sin brist på medkänsla? I slutändan handlar det väl antagligen om att vi inte bryr oss tillräckligt mycket.

Det gör ont inombords när jag tänker på hur jag vände henne ryggen till i samma stund som hon bokstavligen bad desperat om hjälp.
Men uppenbarligen inte tillräckligt ont eftersom att jag faktiskt vände mig om.

Oavsett om man känner en person i nöd eller inte så är det en människa precis som en själv. Det låter så otroligt enkelt, men hur ofta stannar vi upp och tänker hur vi själva skulle känt i deras situation för att sedan agera därefter?

En drömvärld vore en omänsklig värld.

Får fortfarande samma känsla av den här låten.

Känslan av att den här världen är så fel, så fel. Den hade kunnat vara bra, den hade kunnat vara rättvis. Men det är den inte och det blir den inte, för vi förstår inte. Vi verkar inte  fullt ut kunna förstå det som är större än oss.

Imagine no possession
I wonder if you can
no need for greed or hunger
a brotherhood of man

Jag menar inte att jag själv förstår. Hade jag gjort det kanske jag hade haft förmågan att agera för mer än mitt dåliga samvete. Det känns bara som att jag är så otillräcklig i den här världen, som att jag som människa skulle kunna göra så mycket mer. Jag vet att jag skulle kunna göra mer. Det jag däremot inte vet är vart jag ska börja eller hur jag ska gå tillväga. Vad jag ska prioritera och vad som kommer göra en egentlig skillnad i slutändan.
Mitt liv är bra, eftersom att jag är omgiven av folk som får mig att må bra. Men sen så tänker jag på hur det varit om jag hade stått själv. Vad hade jag varit då? Meningslös. Att jag finns skulle inte ha någon positiv påverkan på den här världen.

Jag vill inte vara meningslös.

(Jo, jag mår bra, såna här inlägg till trots. Lovar.)

Det är så svårt med den biten.
Man vill gärna tro att man har god självinsikt, att man vet sina starka och svaga punkter och att man har kontroll över sitt beteende gentemot andra. Men det svåra är att få bekräftat om man har den insikten eller inte.
Jag tycker att jag känner mig själv så himla väl, men så satt jag i telefon med en kompis igår och vi diskuerade lite olika saker. Bland annat hur man ser ut i andras ögon och vad för negativa egenskaper dom ser, och jag kom på att jag kan inte alls veta vad folk säger om mig. Om jag hade haft insikten att ändra på mina negativa egenskaper så hade det väl kanske inte funnits så mycket ont att säga, men det lär knappast vara så att alla ser på mig positivt.

Jag tycker bara att vi är så hårda mot varandra, i alla fall i den här åldern. Så fort någon annan beter sig på ett sätt vi stör oss på ska de dömas och det sätts en osagd press på att man ska bete sig så att man anpassar sig efter alla - och det går inte. Om man tycker att någon agerar fel så ska det diskuteras bakom ryggen som om man själv skulle agerat annorlunda och rätt. Det är i alla fall så jag upplever det, och jag tycker det är så synd att vi inte bara kan slappna av lite mer och inse att alla gör misstag och att trots att många(alla egentligen, men alla visar det inte utåt) bär på egenheter som kan anses mindre bra så är det bara normalt. Det betyder inte att en person förtjänar att bli dömd, dessutom så sköter denne antagligen det jättebra själv för så brukar det vara.

Vi är nog minst lika hårda mot oss själva som alla andra, vilket kanske just beror på att vi är så hårda med att döma själva och vi vet att andra dömer oss.

Fast vad vet jag? Det är nog för tidigt på morgonen för att skriva om såna här saker.