YBMMB

Här befinner vi oss nu. Tillsammans i ovisshet.

Jag tror inte att någon människa kan greppa världen. Bara att
försöka få ett perspektiv på det stora hela ger mig huvudvärk och
fyller upp bröstkorgen med en stark känsla av vemod.

Vill jag förstå egentligen?
Jag är rädd för att inse mycket, samtidigt som jag inte vill
någonting hellre än att kunna nå den mänsklighet jag strävar efter.
Jag vill ha förståelse nog att verkligen känna med de människor
som har det ont. Jag vill ha förståelse nog att offra bekvämlighet i
min livsstil för den miljö som vi måste ta hand om. Jag vill ha
förståelse för hur människor resonerar.

Rättvisa är ett ideal vi aldrig har uppnått, någonsin. Det är en
bild vi har byggt upp och en önskan som vi strävar efter.
Men aldrig någonsin har den här planeten varit en rättvis plats
att finnas till på.

Och det känns inombords ibland. En fysisk smärta sticker till vid
tillfällen då jag anstränger mig för att begripa hur andra
människor har det. Och vissa gånger kan jag tänka hur mycket som
helst utan att det egentligen känns mer än ansträngande för huvudet.
Jag vill inte behöva leva med insikten om alla de smärtor
som dagligen upplevs omkring mig för att jag räds tanken på att ändå
inte kunna göra någon bestående skillnad. Att jag till slut ska falla in i ett mönster där
jag finner mig i att det är som det är.  Min önskan att få ett grep om helheten krockar
med det skydd jag har byggt upp för att kunna bortse ifrån sådant som svider.

Tankarna krockar med varandra i en enda stor röra och jag
måste få ordning på dem.

Jag har inte nått fram ännu, men jag är påväg.
En dag kanske jag förstår.