YBMMB

(Det är för svårt att hitta en bild som ska sammanfatta ett år)

Det har hänt så mycket de här tolv månaderna.

Mycket av de som hänt har varit i form utav en hektisk vår där skolarbete kombinerades med få timmar sömn och en hel del fest. Genom alla kurser, projektarbeten, hemmafester och studentskivor har plötsligt en stor grupp människor knytits samman på ett nästan löjleseväckande perfekt sätt.
Jag har kommit närmre tidigare bekantskaper och träffat helt nya människor, underbara och lättsamma människor som gör det så enkelt för mig att tycka om dem. Som Martin som visade sig vara en av de bästa jag någonsin träffat, och Berthine som med sina fikastunder och megahärliga skratt bara gled in och blev en del av mitt liv. Dessutom är det inte varje valborg man träffar en nästintill soulmate som jag gjorde när jag och Arvid blev nära vänner över en natt.

Vi tog studenten och upplevde en av de bästa dagarna i livet.
Jag reste till Japan helt själv, och bara en vecka därefter kom Sebbe äntligen hem efter ett år ifrån oss. Jag fick mitt första jobb vilket oväntat ledde till att jag plötsligt har hand om en butik helt själv.

Det har ju varit lite tungt från och till också. Min älskade brush åkte ifrån mig för att spendera ett år på andra sidan jordklotet och jag saknar henne varje dag. I våras var det ju trots allt hon och jag som utnämnde det här till året av Inga hämningar.
Det har blivit ett par akutbesök  för min del också vilket är ett par för mycket, ett på grund utav en benskada som ingen har kommit till underfund med ännu och ett som förklarade för mig att jag måste ta det lite lugnare.

Men när jag ser tillbaks på år 2008 är det som ett av de bästa åren hittills.
Det har hänt så mycket värdefullt, roligt, överväldigande och oväntat att det bara inte kan bli misslyckat. Och som människa har jag växt till mig enormt. Nog för att jag har sagt det förut - men tack alla ni vänner som funnits här. Ni har gjort mitt år och jag hoppas att ni kommer göra min framtid.
Det här månaderna har inte gått fort. Man brukar ju säga lite klassiskt att tiden flyger förbi, och på sätt och vis gör den kanske det, men när jag tänker tillbaks på i våras så känns skoltiden så avlägsen. Livet har blivit så nytt och annorlunda att det snarare har varit svårt att få grepp om allt.
Jag ser fram emot 2009 med skräckblandad förtjusning eftersom att jag har väldigt stora beslut att fatta. En sak i taget dock, nu är det fokus på kvällen som närmar sig.

Helt jävla fantastiskt intressant år och med det nöjer jag mig för nu.

Gott nytt år!
Nu blir det finmiddag, drinkar och allmänt god stämning.

Ungefär sex timmar på akuten.
Aaaargh sjukhusmiljöer är så obehagliga.

Tagit blodprover samt EKG och kunde konstantera att det är inget fel med mitt hjärta. Jag har ont när jag andas på grund utav stress, tydligen. Det sitter i bröstkorgen. Läkaren sa lättsamt att det är ingenting att oroa sig för. Personligen tycker jag det här är rätt oroväckande det med. Speciellt med tanke på hur ont jag hade inatt och att jag halvt om halvt däckade inne på lagret idag.

Det kunde väl vart värre förvisso.

Biljetterna är precis köpta.

Den 23/2 står jag och min pappa på the 02 Arena i London för att se The Killers live!!
Ståplats, häftig arena, England och mitt favoritband.



Så jävla peppad!! Det spritter i kroppen när jag föreställer mig hur det kommer vara att faktiskt stå där. Det är någonting alldeles visst med bra konserter. Stämningen är i högsta topp hela tiden.
Jag kommer grina om de kör Read my mind. Och i så fall kommer jag med största sannolikhet även bli mobbad av engelskmän för just det. I övrigt satsar jag stenhårt på att skrika slut på rösten, hoppa som en galning, få bra platser och sjunga med i allt precis hela tiden.

Iiih två månader kvar då!

Här befinner vi oss nu. Tillsammans i ovisshet.

Jag tror inte att någon människa kan greppa världen. Bara att
försöka få ett perspektiv på det stora hela ger mig huvudvärk och
fyller upp bröstkorgen med en stark känsla av vemod.

Vill jag förstå egentligen?
Jag är rädd för att inse mycket, samtidigt som jag inte vill
någonting hellre än att kunna nå den mänsklighet jag strävar efter.
Jag vill ha förståelse nog att verkligen känna med de människor
som har det ont. Jag vill ha förståelse nog att offra bekvämlighet i
min livsstil för den miljö som vi måste ta hand om. Jag vill ha
förståelse för hur människor resonerar.

Rättvisa är ett ideal vi aldrig har uppnått, någonsin. Det är en
bild vi har byggt upp och en önskan som vi strävar efter.
Men aldrig någonsin har den här planeten varit en rättvis plats
att finnas till på.

Och det känns inombords ibland. En fysisk smärta sticker till vid
tillfällen då jag anstränger mig för att begripa hur andra
människor har det. Och vissa gånger kan jag tänka hur mycket som
helst utan att det egentligen känns mer än ansträngande för huvudet.
Jag vill inte behöva leva med insikten om alla de smärtor
som dagligen upplevs omkring mig för att jag räds tanken på att ändå
inte kunna göra någon bestående skillnad. Att jag till slut ska falla in i ett mönster där
jag finner mig i att det är som det är.  Min önskan att få ett grep om helheten krockar
med det skydd jag har byggt upp för att kunna bortse ifrån sådant som svider.

Tankarna krockar med varandra i en enda stor röra och jag
måste få ordning på dem.

Jag har inte nått fram ännu, men jag är påväg.
En dag kanske jag förstår.

Ett fenomen jag har svårt att förstå mig på är måsten. Ofta talar vi om saker som vi måste göra inom en viss tidsram. I många fall är det förstås så att det är sådant som drabbar folk i omgivningen om vi låter bli och vi håller plikktroget fast vid våra måsten av den anledningen. Det är ändå förståeligt.

En sak jag funderade på idag är det här med Julen. Varje år är det samma sak. Folk får massor av extra utgifter vare sig de vill eller inte och tiden känns knapp för att hinna med allting som ska göras. Det borde handla om en dag då vi ska samlas och ha det trevligt med folk vi bryr oss om, men istället har det utvecklats till ett måste. Den typiska Svenssonfamiljen bäddar verkligen upp för att få en klassisk jul - oavsett om de egentligen känner för att träffa släkten, äta julmat, pynta och stå och baka lussebullar. Det stressas och klagas på brist i julstämning och avsaknad av snö, som om det vore någonting nytt. Likadant. Varje år.

Varför stressa för någonting man inte vill om resultatet ändå inte är någonting man strävar efter? Tycker man inte om julmat så behövs inget julbord, har man faktiskt ont om pengar så är julklappar inte något tvång. Känner man inte att det är värt det så måste man inte.

Ja, att skippa Julafton är en helt sanslöst realistisk möjlighet som jag tror många skulle må bra av att överväga. Jag firar julen för att jag fortfarande tycker den är mysig, och det är väl där någonstans min poäng försöker krypa fram - vi behöver inte följa flocken om vi inte vill. Det kan vara vettigt att ifrågasätta vilka måsten vi faktiskt har och vilka vi bara låtit ta plats.

(Att jag börjat tänka på det här så mycket på sistone är relaterat till att mitt jobb har tagit över så mycket av mina dagar på sistone, och jag hör mig själv klaga på allt jag måste få gjort. Sanningen är ju dock den att jag inte måste vara kvar om jag känner att jag inte vill längre, jag har möjligheten att säga upp mig när jag vill. Om jag nu ändå väljer att stanna kanske jag inte borde klaga så mycket eftersom att allt som allt - det är mitt val och ingen annans att stanna kvar.)

Jag betraktar de här sjukdagarna som välbehövd ledighet. Jag har sovit drygt 16 timmar senaste dygnet, det är fanemej på samma nivå som katter. Det trista med att vara sjuk är väl att det är mycket tid för en själv, fast det kanske också har varit välbehövt.

Förhoppningvis kommer jag ha med mig lite nyenergi inför kommande veckorna efter de här dagarna, så det har ju varit positivt i slutändan. Om jag nu inte blir sjukare, fast jag vägrar se det som ett alternativ:)

Nu har jag gäspat ikapp med mig själv rätt länge så det är väl till att sova ännu mer.

Jag tänker sova riktigt gott. Jag är glad. Nöjd. Tillfreds. Allt det där.
På senaste tiden har mina funderingar verkat ge resultat.
Det hjälper mig att njuta av allt bra. Underbart.

Och alla vänner som eventuellt läser det här: Saknar er hela tiden, tänker sluta jobba såhär mycket, vill träffa er oftare.

Natti.

Jag sitter här och kikar lite på bilder ifrån Japan, och då dök denna upp. Jag måste säga att även om det var en intressant upplevelse att dricka kolsyrad vaniljglass så är det ingenting jag rekommenderar i fyrtiogradig värme. Det blev ganska sliskigt och konstigt, jag känner en viss övertygelse om att riktig glass hade känts bättre.



Men prova var jag ju tvungen att göra. Det är ju inte särskilt ofta den möjligheten erbjuds i snabbköpen här hemma.

Idag kämpar jag.

Suck.
SUCK.

Jävla klantarsel idiot jag kan vara.
Jag är in trouble. Ett simpelt litet felslag på schemat och nu kommer butiken antagligen få böta många tusen på grund utav mig. Jag lovar, det är jättekul att vakna för att väktaren ringer och berättar att ingen är i butiken vid öppning. Speciellt när man befinner sig 1½ timmes resväg därifrån och vet att desto längre tid det tar, desto mer får man böta.

Jag kan ju glömma att vara populär hos chefen hädanefter.

Så typiskt mig så det inte är sant, dessutom.

Stupid, stupid, stupid.

Inte mycket att göra åt nu, förvisso. Nu gäller det bara att se till att det aldrig händer igen. Blev inte särskilt uppstressad av situationen, men jag känner mig dum för det är så grymt onödigt och kan få riktigt oönskade konsekvenser.

Fast nu blir det hem till Martin och imorgon är jag ledig, så humöret lär inte hållas nere särskilt länge. Gött.

P.S By the way så drömde jag inatt igen att jag skulle dö. Blodförgiftning den här gången. Ehm? D.S

Häromnatten drömde jag att jag skulle dö.
Jag hade fått en diagnos och det var för sent för att rädda mig så drömmen gick i princip ut på att jag berättade för folk om vad som skulle hända och att jag inte hade lång tid kvar.
Det var lagom muntert att vakna med den känslan, vill jag lova.
Men självklart, liksom alltid, gav det mig en tankeställare.

I drömmen talade jag om hur jag tidigare uttalat mig om döden som någonting jag inte räds, att det är någonting som händer när det händer. Jag la till att jag visst var rädd, att jag inte vetat vad jag talat om innan.

Så tänker jag på det nu, här i verkligheten.
Det är så sjukt konstigt bara hur man kan finnas en sekund för att sedan vara borta en annan. Sen fortsätter allting omkring, utan hänsyn till det som hänt. Allt lever vidare men inte du själv.

Vart jag vill komma vet jag inte.
Livets gång, som ironiskt nog handlar delvis om att vi alla kommer dö någon gång, är bara så iskall. Vi lattjar runt en livstid, kämpar för att samla på oss erfarenheter och värdefulla minnen. Förlorar de sitt värde när vi försvinner? Fyller det egentligen någon mening förutom för vårat eget välmående vad vi gör av våran livstid?

Jag tänker i vilket fall ha ett riktigt gött liv, resten får lösa sig allteftersom. Låta bli att fundera har jag dock svårt att göra, även om jag inte direkt har nått någon klarhet. Låt oss säga att jag tänker högt i det här inlägget-

Vilken helg.
Den har känts så udda bara.
På ett bra sätt!

Igår åkte jag direkt från jobbet ut till en mycket avlägsen plats för att dricka glögg och ha det mysigt med lite vänner. Busschauffören släppte av oss mitt på en ickebelyst bilväg ovetandes om vart vi skulle. Det var förstås inte hans fel att vi var bortkomna, men det kändes ändå som att vi hade blivit lämnade till vårat öde. Vi vandrade upp längst en grusväg för att plötsligt höra plötsligt utbristande elaka skratt, som visade sig vara ankor i en sjö som vi inte hade lagt märke till för det var så mörkt. Efter en kort stunds parerande av vattenpölar så möttes vi upp utav kvällen värd och leddes rakt in i värmen. Det blev middag, vin, glögg, sällskapsspel, mera vin, andra spel, dans och goa diskussioner ända inpå natten.

Första advent blev en succé(som jag för övrigt blir påmind om så fort jag passerar en spegel eftersom att jag var tvungen att åka till jobbet direkt imorse och kom hem för en stund sedan. Jag har, förhoppningsvis, sett piggare och fräschare ut än vad jag gör nu). Det känns fortfarande hyfsat avlägset med jul men det smyger sig på lite.

Sååå hur i helvete ska man hinna med att köpa julkapparna?
0 köpta, 15 kvar.

Nu är det sleep för jag ska upp och öppna butiken imorgon!! Åh. Yay-

Det är så oerhört svårt för mig att dölja min entusiasm inför det, men jag ska verkligen försöka. Pfft.