tankar om en dröm
Häromnatten drömde jag att jag skulle dö.
Jag hade fått en diagnos och det var för sent för att rädda mig så drömmen gick i princip ut på att jag berättade för folk om vad som skulle hända och att jag inte hade lång tid kvar.
Det var lagom muntert att vakna med den känslan, vill jag lova.
Men självklart, liksom alltid, gav det mig en tankeställare.
I drömmen talade jag om hur jag tidigare uttalat mig om döden som någonting jag inte räds, att det är någonting som händer när det händer. Jag la till att jag visst var rädd, att jag inte vetat vad jag talat om innan.
Så tänker jag på det nu, här i verkligheten.
Det är så sjukt konstigt bara hur man kan finnas en sekund för att sedan vara borta en annan. Sen fortsätter allting omkring, utan hänsyn till det som hänt. Allt lever vidare men inte du själv.
Vart jag vill komma vet jag inte.
Livets gång, som ironiskt nog handlar delvis om att vi alla kommer dö någon gång, är bara så iskall. Vi lattjar runt en livstid, kämpar för att samla på oss erfarenheter och värdefulla minnen. Förlorar de sitt värde när vi försvinner? Fyller det egentligen någon mening förutom för vårat eget välmående vad vi gör av våran livstid?
Jag tänker i vilket fall ha ett riktigt gött liv, resten får lösa sig allteftersom. Låta bli att fundera har jag dock svårt att göra, även om jag inte direkt har nått någon klarhet. Låt oss säga att jag tänker högt i det här inlägget-