YBMMB

Det är så svårt med den biten.
Man vill gärna tro att man har god självinsikt, att man vet sina starka och svaga punkter och att man har kontroll över sitt beteende gentemot andra. Men det svåra är att få bekräftat om man har den insikten eller inte.
Jag tycker att jag känner mig själv så himla väl, men så satt jag i telefon med en kompis igår och vi diskuerade lite olika saker. Bland annat hur man ser ut i andras ögon och vad för negativa egenskaper dom ser, och jag kom på att jag kan inte alls veta vad folk säger om mig. Om jag hade haft insikten att ändra på mina negativa egenskaper så hade det väl kanske inte funnits så mycket ont att säga, men det lär knappast vara så att alla ser på mig positivt.

Jag tycker bara att vi är så hårda mot varandra, i alla fall i den här åldern. Så fort någon annan beter sig på ett sätt vi stör oss på ska de dömas och det sätts en osagd press på att man ska bete sig så att man anpassar sig efter alla - och det går inte. Om man tycker att någon agerar fel så ska det diskuteras bakom ryggen som om man själv skulle agerat annorlunda och rätt. Det är i alla fall så jag upplever det, och jag tycker det är så synd att vi inte bara kan slappna av lite mer och inse att alla gör misstag och att trots att många(alla egentligen, men alla visar det inte utåt) bär på egenheter som kan anses mindre bra så är det bara normalt. Det betyder inte att en person förtjänar att bli dömd, dessutom så sköter denne antagligen det jättebra själv för så brukar det vara.

Vi är nog minst lika hårda mot oss själva som alla andra, vilket kanske just beror på att vi är så hårda med att döma själva och vi vet att andra dömer oss.

Fast vad vet jag? Det är nog för tidigt på morgonen för att skriva om såna här saker.

Jag har precis kommit till hotellet for att inte fa ga upp pa rummet - det stadas just nu. Sa jag tanke passa pa att beratta om min inte sa jattesmidiga formiddag.

Jag var ensam for forsta gangen, Sebbe skulle till sin vardsysters skola och hjalpa till med en grej. Jag hade forst tankt ga runt i de narliggande kvarteren och kolla i butiker men jag vagade inte riktigt det, sa jag tanke att jag kunde ta mig till vattnet. So far so good for det ar bara att folja gatan sa kommer man dit. Men problemet blev sedan att jag fick syn pa lite intressanta omraden en bra bit bortat vanster, sa jag gick ditat. Det blev langre och langre bort i fran innerstaden och sen var jag plotsligt i fororten. Spannande men lite laskigt samtidigt sa jag gick runt och kikade pa de vackra bergen och annorlunda husen sedan tanke jag ga tillbaks.. men jag valde en ny vag.

Allt som allt; jag har under fyra timmar utstatt 35 graders varme med hog luftfuktighet, traskandes pa bakgator och langst industriomraden. Helt ensam. Overallt star det pa japanska men forst trodde jag att jag var pavag i ratt riktigt. Sedan gick jag mot vattnet igen for att kanna igen mig och kunde da se kagoshima station(det star ett parisehjul pa taket sa det syns). Mitt hotell ligger i narheten av Stationen.. men det rakade vara sa att darifran jag stod var det typ en mil dit. Sa jag hade lyckats ga en mil i fel riktning. Fick till slut fa tag pa en taxi men det tog en bra stund och da var jag faktiskt nara att satta mig pa marken och grina i fortvivlan.

Men man lar sig av sina misstag? Det var ju onekligen en intressant upplevelse och det finns samre stallen att vara vilse pa,　det ar sa himla haftigt har. Nu vill jag bara ta en dusch sa jag hoppas att rummet ar fardigstadat snart. Sebbe kommer hit om en kvart eller natt och jag tanker nog halla mig till honom hadanefter...

Jag var hos en kompis i fredags och vi började diskutera gammal dålig musik från våran barndom, vilket automatiskt ledde oss direkt in i pojkbandsträsket och till Backstreet Boys. Så vi satte oss och glodde på musikvideos, och vi upptäckte någonting lite disturbing när vi kikade på videon till Quit playing games with my heart.
Det börjar med att de sitter i orginella pojkbandsposer och allvarsamt sjunger om kärleksbekymmer. Sen, helt plötsligt så börjar det regna och dom står utan skjortor. Varpå AJ börjar porra sig med någon konstig magdans och de andra (försöker) se förföriska ut.



Varför det är disturbing?
Det känns bara lite för sexuellt för en video riktat till en fanskara med 9-13 åringar. Sen är det ju allmänt opassande till själva låttexten som handlar om hur ledsna dom är som har blivit svikna och sårade.

Men jag tror jag och min kompis allt som allt tyckte det mest löjliga var hur otroligt allvarligt de verkar ta sig själva. Hur en vuxen man med självrespekt kan vara med i Backstreet Boys från början är och förblir en gåta.. Förutsatt att man ens vågar kalla exempelvis Nick Carter då för en vuxen man alltså:)

(Här snackar vi djupsinninga, releventa funderingar haha)
 

Mitt pass har gått ut, ehh. Om inte min käre far hade sett det så hade jag upptäckt det ungefär lagom till det ögonblick jag ska kliva på planet nästa onsdag.

Polisstationen nästa för min del.