YBMMB

Kom att tänka på en kommentar jag fick på skolan för något år sedan. Möjligt att det var vintern i ettan, men hur som helst minns jag tillfället väl. Jag var i en såndär period där man skulle föredra att ha en påse över huvudet och, men helst av allt vill man ligga kvar i sängen och slippa se sig själv. De irriterande röda områdena i ansiktet, de torra nariga händerna, det svårskötta håret och påsarna under ögonen kändes bra mycket mer påtagliga.
Hur som helst hade jag just denna morgon klivit upp i positiv anda. Jag hade nyfärgat hår och jag kände mig faktiskt rätt fin. Så jag klev leendes genom korridoren mot mitt skåp och på en bänk till vänster sitter tre stycken tjejer.

När jag går förbi tystnar de till lite och man vet att det är då de granskar. Jag hinner knappt passera dem innan en utav tjejerna utbrister
- Gud vad äckligt! Såg ni hennes händer? Hon såg brännskadad ut!
Eftersom att jag i den perioden kunde liknas vid ett skrämt lamm eller möjligtvis en feg sate så sa jag ingenting till henne.

Men det jag funderar på såhär i efterhand är om hon hade sagt samma sak om jag faktum varit brännskadad? Och trodde hon inte att jag hörde? Hade hon dessutom vetat den riktiga orsaken till mina torra händer, hade hon fortfarande vågat uttala sig?

Härligt med frispråkiga människor!

Jag har bara en endagslins kvar nu, en högerlins. Misslyckas jag när jag ska sätta i den imorgon(exemplvs tappar den på golvet) så måste jag stanna hemma från skolan. Mitt enda alternativ utöver det skulle vara att gå till skolan med glasögonen fasttejpade på ansiktet, eftersom att de är tradiga och ramlar av hela tiden.

Just nu har jag dessutom bara högerlins i ögat och min värld är delvis suddig, delvis skarp.

Note to self: Kom ihåg att beställa nya linser i tid nästa gång dumbass.

På senare tid har det bara blivit mer och mer uppenbart hur obeskrivligt lyckligt lottad jag är.

Jag har tryggheten att alltid, oavsett när, ha vänner som lyssnar på mig. Vänner som förstår och som vill hjälpa. Som inte ifrågasätter varför jag är ledsen och som aldrig har klagat de många stunderna då jag behövt prata av mig. Det betyder så oerhört mycket att sådana fantastiska människor tycker om mig för precis den jag är.

Jag är så bortskämd med fina kommentarer från underbara, intelligenta, roliga människor som får mig att må bättre i tunga stunder och lyser upp de redan bra stunderna ytterligare.

Jag hoppas att jag ger tillbaks lika mycket till er som det ni ger till mig. Ni är så ovärderliga, glöm aldrig någonsin det. Ni gör mitt liv till ett bra liv. Jag vet att den här meningen kan tyckas utnött men när jag säger att jag inte vet vad jag skulle ta mig till utan er så menar jag det innerligt.

Tack.