YBMMB

Jag bör gå och lägga mig men jag har för ont för att slappna av.

Vad är jag, 80 år? 

Natti... 

Jag får aldrig grepp om det. Aldrig.

Never ever. 

Om jag hade kunnat sätta ord på känslor, så hade jag förklarat. Men jag tror inte det finns ord som beskriver ens i närheten av allt. Då blir det fel istället. Och fel leder till missförstånd.

Idag så hade jag en stor lust att bara köpa en biljett någonstans och säga hejdå sålänge. För ett tag. Bara dra iväg ifrån vardagen för ibland så känns det som att den låser mig. Jag vill inte fastna i en tankegång som gör att det verkar naturligt att livet består av jobb och sova för att orka med jobbet. Det är det som så många gör. Jag tänker vara en lycklig människa och en lycklig människa har inte fastnat. Det är min uppfattning men vad vet jag egentligen? Ung, naiv, allt det där.

Jag babblar så satans mycket om vad jag vill men ändå så låter jag riktigt värdelösa saker stå i min väg. Nu snackar vi meningslösa och idiotiska saker som jag låter ta över alldeles för mycket. Men kanske tar jag mig ur det också någon gång. Det vore värt.

Äh äsch vafan?

Huvudvärk.

..cause the fear in me just won't go away..

Jag är bara jag. Inte mer.

Jag försöker vara alla de som berör mig till lags. Försöker stå på mig och inte vika för andras åsikter. Försöker leva som jag lär, vara en sån där människa som faktiskt hjälper. En sådan som gör skillnad. Jag vill bara kunna känna att jag är en bra människa.

Att få grepp om allt omkring oss verkar näst intill omöjligt. Ändå tänker jag varje dag på hur mitt levnadssätt påverkar andra. Hur folk och mljön indirekt drabbas av just mig för att jag fattar egoistiska beslut. Det tär på mig. Jag vrider och vänder på tankebanor för att på något vis verkligen kunna ta till mig och få förståelse som jag tror är behövlig för att verkligen agera bättre. Men det går inte. Jag kämpar emot hopplösheten som i omgångar slår mig. Säger till mig själv att jag behöver bara göra mitt bästa.
Om det här är mitt bästa så räcker jag i alla fall inte till.

Jag undrar hur mycket en människa kan åstakomma. Om alla i grunden har samma förutsättningar eller om vissa helt enkelt inte kan nå hela vägen fram. Vem är då jag? Jag vill vara en bra vän, tillgänglig och förstående med de som gör mitt liv värt. Jag vill leva lycklig, stark, vara en ödmjuk person med massor av erfarenheter. 
Samtidigt vill jag vara ett exempel på att man kan leva modernt och miljövänligt. Jag vill göra någonting mer för de som dör i svält och sjukdom varje dag. Jag vill inte vara den som passerar en hemlös utan att reagera. Jag vill inte behöva se på världen precis som den är idag för det skrämmer mig.

Jag vill vara så mycket.

Men jag är ändå bara jag.

Sovdags då?
Taxin dyker upp 03:25.

Instabilt.
Hihi, ha det så bra här hemma.

Välkommen nytt år! Du har mycket att leva upp till.


En säregen drink. "Trasan"

Årets start får sätta ribban för fortsättningen.
Roligt, intensivt. Hade en riktigt kul kväll.
(Dock råkade jag skada folk och det ber jag om ursäkt för. Sen var det några jag helt enkelt bara skadade och det ber jag också om ursäkt för.)

Jag har en good feeling. Mycket främmande framför mig. Får se hur jag klarar av allting men det blir nog med någon typ utav bravur i slutändan i alla fall. Inledningsvis tänker jag börja med att för ovanlighetens skull göra mycket redan de här första kalla vintermånaderna.
I Januari och Februari ska jag bland annat; Åka utomlands två gånger, se Oasis konsert i Globen, se Killers live at the O2 Arena, äta Sushi i London(mycket viktigt), göra om rummet, gå på min första personalfest och förmodligen även komma till underfund med hur jag tänker göra med jobbet.
På detta ska jag dessutom lägga fokus på att inte stressa samt att jobba mindre vilket ska bli oerhört skönt för mitt sinne men också min kropp. Jag har ont på för många ställen för en person i min ålder.

Klockan är halv nio snart och till imorgon ska jag ha röjt ut hela mitt rum. Det kommer ta många timmar.. kanske dags att börja.

(Det är för svårt att hitta en bild som ska sammanfatta ett år)

Det har hänt så mycket de här tolv månaderna.

Mycket av de som hänt har varit i form utav en hektisk vår där skolarbete kombinerades med få timmar sömn och en hel del fest. Genom alla kurser, projektarbeten, hemmafester och studentskivor har plötsligt en stor grupp människor knytits samman på ett nästan löjleseväckande perfekt sätt.
Jag har kommit närmre tidigare bekantskaper och träffat helt nya människor, underbara och lättsamma människor som gör det så enkelt för mig att tycka om dem. Som Martin som visade sig vara en av de bästa jag någonsin träffat, och Berthine som med sina fikastunder och megahärliga skratt bara gled in och blev en del av mitt liv. Dessutom är det inte varje valborg man träffar en nästintill soulmate som jag gjorde när jag och Arvid blev nära vänner över en natt.

Vi tog studenten och upplevde en av de bästa dagarna i livet.
Jag reste till Japan helt själv, och bara en vecka därefter kom Sebbe äntligen hem efter ett år ifrån oss. Jag fick mitt första jobb vilket oväntat ledde till att jag plötsligt har hand om en butik helt själv.

Det har ju varit lite tungt från och till också. Min älskade brush åkte ifrån mig för att spendera ett år på andra sidan jordklotet och jag saknar henne varje dag. I våras var det ju trots allt hon och jag som utnämnde det här till året av Inga hämningar.
Det har blivit ett par akutbesök  för min del också vilket är ett par för mycket, ett på grund utav en benskada som ingen har kommit till underfund med ännu och ett som förklarade för mig att jag måste ta det lite lugnare.

Men när jag ser tillbaks på år 2008 är det som ett av de bästa åren hittills.
Det har hänt så mycket värdefullt, roligt, överväldigande och oväntat att det bara inte kan bli misslyckat. Och som människa har jag växt till mig enormt. Nog för att jag har sagt det förut - men tack alla ni vänner som funnits här. Ni har gjort mitt år och jag hoppas att ni kommer göra min framtid.
Det här månaderna har inte gått fort. Man brukar ju säga lite klassiskt att tiden flyger förbi, och på sätt och vis gör den kanske det, men när jag tänker tillbaks på i våras så känns skoltiden så avlägsen. Livet har blivit så nytt och annorlunda att det snarare har varit svårt att få grepp om allt.
Jag ser fram emot 2009 med skräckblandad förtjusning eftersom att jag har väldigt stora beslut att fatta. En sak i taget dock, nu är det fokus på kvällen som närmar sig.

Helt jävla fantastiskt intressant år och med det nöjer jag mig för nu.

Gott nytt år!
Nu blir det finmiddag, drinkar och allmänt god stämning.

Ungefär sex timmar på akuten.
Aaaargh sjukhusmiljöer är så obehagliga.

Tagit blodprover samt EKG och kunde konstantera att det är inget fel med mitt hjärta. Jag har ont när jag andas på grund utav stress, tydligen. Det sitter i bröstkorgen. Läkaren sa lättsamt att det är ingenting att oroa sig för. Personligen tycker jag det här är rätt oroväckande det med. Speciellt med tanke på hur ont jag hade inatt och att jag halvt om halvt däckade inne på lagret idag.

Det kunde väl vart värre förvisso.

Biljetterna är precis köpta.

Den 23/2 står jag och min pappa på the 02 Arena i London för att se The Killers live!!
Ståplats, häftig arena, England och mitt favoritband.



Så jävla peppad!! Det spritter i kroppen när jag föreställer mig hur det kommer vara att faktiskt stå där. Det är någonting alldeles visst med bra konserter. Stämningen är i högsta topp hela tiden.
Jag kommer grina om de kör Read my mind. Och i så fall kommer jag med största sannolikhet även bli mobbad av engelskmän för just det. I övrigt satsar jag stenhårt på att skrika slut på rösten, hoppa som en galning, få bra platser och sjunga med i allt precis hela tiden.

Iiih två månader kvar då!

Jag betraktar de här sjukdagarna som välbehövd ledighet. Jag har sovit drygt 16 timmar senaste dygnet, det är fanemej på samma nivå som katter. Det trista med att vara sjuk är väl att det är mycket tid för en själv, fast det kanske också har varit välbehövt.

Förhoppningvis kommer jag ha med mig lite nyenergi inför kommande veckorna efter de här dagarna, så det har ju varit positivt i slutändan. Om jag nu inte blir sjukare, fast jag vägrar se det som ett alternativ:)

Nu har jag gäspat ikapp med mig själv rätt länge så det är väl till att sova ännu mer.

Jag tänker sova riktigt gott. Jag är glad. Nöjd. Tillfreds. Allt det där.
På senaste tiden har mina funderingar verkat ge resultat.
Det hjälper mig att njuta av allt bra. Underbart.

Och alla vänner som eventuellt läser det här: Saknar er hela tiden, tänker sluta jobba såhär mycket, vill träffa er oftare.

Natti.