YBMMB

Idag kämpar jag.

Suck.
SUCK.

Jävla klantarsel idiot jag kan vara.
Jag är in trouble. Ett simpelt litet felslag på schemat och nu kommer butiken antagligen få böta många tusen på grund utav mig. Jag lovar, det är jättekul att vakna för att väktaren ringer och berättar att ingen är i butiken vid öppning. Speciellt när man befinner sig 1½ timmes resväg därifrån och vet att desto längre tid det tar, desto mer får man böta.

Jag kan ju glömma att vara populär hos chefen hädanefter.

Så typiskt mig så det inte är sant, dessutom.

Stupid, stupid, stupid.

Inte mycket att göra åt nu, förvisso. Nu gäller det bara att se till att det aldrig händer igen. Blev inte särskilt uppstressad av situationen, men jag känner mig dum för det är så grymt onödigt och kan få riktigt oönskade konsekvenser.

Fast nu blir det hem till Martin och imorgon är jag ledig, så humöret lär inte hållas nere särskilt länge. Gött.

P.S By the way så drömde jag inatt igen att jag skulle dö. Blodförgiftning den här gången. Ehm? D.S

Häromnatten drömde jag att jag skulle dö.
Jag hade fått en diagnos och det var för sent för att rädda mig så drömmen gick i princip ut på att jag berättade för folk om vad som skulle hända och att jag inte hade lång tid kvar.
Det var lagom muntert att vakna med den känslan, vill jag lova.
Men självklart, liksom alltid, gav det mig en tankeställare.

I drömmen talade jag om hur jag tidigare uttalat mig om döden som någonting jag inte räds, att det är någonting som händer när det händer. Jag la till att jag visst var rädd, att jag inte vetat vad jag talat om innan.

Så tänker jag på det nu, här i verkligheten.
Det är så sjukt konstigt bara hur man kan finnas en sekund för att sedan vara borta en annan. Sen fortsätter allting omkring, utan hänsyn till det som hänt. Allt lever vidare men inte du själv.

Vart jag vill komma vet jag inte.
Livets gång, som ironiskt nog handlar delvis om att vi alla kommer dö någon gång, är bara så iskall. Vi lattjar runt en livstid, kämpar för att samla på oss erfarenheter och värdefulla minnen. Förlorar de sitt värde när vi försvinner? Fyller det egentligen någon mening förutom för vårat eget välmående vad vi gör av våran livstid?

Jag tänker i vilket fall ha ett riktigt gött liv, resten får lösa sig allteftersom. Låta bli att fundera har jag dock svårt att göra, även om jag inte direkt har nått någon klarhet. Låt oss säga att jag tänker högt i det här inlägget-

Vilken helg.
Den har känts så udda bara.
På ett bra sätt!

Igår åkte jag direkt från jobbet ut till en mycket avlägsen plats för att dricka glögg och ha det mysigt med lite vänner. Busschauffören släppte av oss mitt på en ickebelyst bilväg ovetandes om vart vi skulle. Det var förstås inte hans fel att vi var bortkomna, men det kändes ändå som att vi hade blivit lämnade till vårat öde. Vi vandrade upp längst en grusväg för att plötsligt höra plötsligt utbristande elaka skratt, som visade sig vara ankor i en sjö som vi inte hade lagt märke till för det var så mörkt. Efter en kort stunds parerande av vattenpölar så möttes vi upp utav kvällen värd och leddes rakt in i värmen. Det blev middag, vin, glögg, sällskapsspel, mera vin, andra spel, dans och goa diskussioner ända inpå natten.

Första advent blev en succé(som jag för övrigt blir påmind om så fort jag passerar en spegel eftersom att jag var tvungen att åka till jobbet direkt imorse och kom hem för en stund sedan. Jag har, förhoppningsvis, sett piggare och fräschare ut än vad jag gör nu). Det känns fortfarande hyfsat avlägset med jul men det smyger sig på lite.

Sååå hur i helvete ska man hinna med att köpa julkapparna?
0 köpta, 15 kvar.

Nu är det sleep för jag ska upp och öppna butiken imorgon!! Åh. Yay-

Det är så oerhört svårt för mig att dölja min entusiasm inför det, men jag ska verkligen försöka. Pfft.

Vet ni, mina kära vänner.
Jag funderar alltmer på varför jag gör det jag gör.
Vart mina prioriteringar ligger och vad jag vill med allt.
Jag börjar delvis komma någontans med mina funderingar.

Men å andra sidan är det ingenting man börjar skriva inlägg om när man vaknat tre på eftermiddagen efter att ha lagt sig fem på morgonen, vaknat åtta och sedan somnat om två timmar senare.

Så det får vila, liksom jag tänker göra.

Imorgon är jag ledig.
Ledigheten kommer innebära att sova sjukt jävla länge. Alltså, aslänge.
Verkligen helt jäkla sanslöst vad jag kommer ligga i den där sängen och bara dega som en helt meningslös klump - ända tills dess att jag verkligen känner att jag inte vill ligga där längre.
Då tänker jag seize the day. Bege mig upp och skutta runt på mitt friska ben(dock bara på några få kvadratmeter som innefattar ytan >mitt rum< eftersom att min mor är hemma och sjuk och jag vägrar bli smittad)
I detta kringskuttande tänker jag också röja undan lite i mitt rum eftersom att det ska göras om och samtidigt städas rejält så ingen oanande besökare dör av astma eller dammallergi, det vore olyckligt.

Jag ser fram emot imorgon. Imorgon slipper jag förklara för i grunden otrevliga kärringar att de inte kan få halva priset på produkterna, hur otrevliga de än är.

:D

Fick just ett nyhetsbrev och lite dokument med information ifrån företaget jag jobbar för. Upptäckte då en hel del arbetsområden som jag inte visste att jag var ansvarig för, det står att man ska kontakta butiksansvarige på många punkter jag inte har informerats om. Det känns förvisso lite spännande men inte särskilt betryggande.

Dessutom fick jag ett mail igår där min chef bad mig ringa på en provjobbares referenser. Jag? Ringa på referenser? Hon måste driva. Jag vet inte hur sådant går till.

Idag har jag bara passat på att njuta av min ledighet, för nästa vecka kommer bli väldigt mycket att hantera. Det händer grejer hela tiden och det är superviktigt för butiken att det sköts ordentligt, eftersom att vi nu är i ett skede där vi måste behålla alla kunder och konstant få nya. Vi är inte i det nyöppnade stadiet längre så det ställs högre krav.
Och det är upp till mig att det sköts på rätt sätt.

Det blir en händelserik tid framöver och för att slippa stressa upp mig själv tänker jag se till att avverka arbetet i största möjliga mån på plats, hittills har det blivit en del hemifrån men det tänker jag bromsa upp lite.
Det här är en utmaning. Jag har kastats in i någonting utan tidigare erfarenhet och jag tänker klara det galant.

Damn straight. Ikväll dans, imorgon jobb.

Jag vill kunna röra på mig, träna. Ta en spontan joggingrunda eller ett pass på Friskis. Jag vill kunna promenera med mina vänner på kvällarna. Jag vill kunna stå upp utan att det smärtar. Jag vill ut och dansa, jag vill ha på mig högklackat och jag vill kunna gå till bussen på morgnarna utan att nästan börja halta.

Jag vill inte ha ont längre. Det gör ont nästan konstant, vare sig jag sitter, står, ligger ner eller går sakta.

Something's up och jag är rädd att det är någonting allvarligt jag har gått och förvärrat. Tiden hos ortopeden är inbokad nu på tisdag och det ska verkligen bli skönt om jag kan få lite klarhet om vad i helsike jag ska göra för nu har det varit såhär i fyra månader.

Fyra månader utan träning.
Min kondition är i botten och mina matvanor dåliga. Det är svårt att äta bra när man har tappat aptiten, kroppen blir inte av med energi och jag känner inte suget efter ordentliga mål mat. Lyckligtvis äter jag inte jättemycket onyttigt, det är bara det att jag inte äter tillräckligt regelbundet och balanserat.

Har försökt att ta det lite lugnare, ha på mig lågklackat, inte belasta högerbenet när jag står. Men det värker ändå. Kanske hade det varit bra med kryckorna nu igen fast det hämmar oerhört och är så grymt otympligt.

Vi får se vad ortopeden säger. Jag hoppas att det gå att fixa, sen får det vara sjukgymnastik i ett halvår eller operation - bara det blir bra.

Nu Godnatt. Kom hem från kaffeskola för en stund sedan och känner mig faktiskt riktigt inspirerad inför kommande arbetet i butiken. Tror det kan bli riktigt bra, eller rättare sagt: jag ska se till att det blir det.