YBMMB

Try to kill it all away, but I remember everything..

Dagligen, korta stunder, gör sig gammalt påmint. Det konstiga är att jag inte alltid relaterar till det jag kände i de situationerna, det är som om jag bara ser tillbaka på någonting som varit men som jag nödvändigtvis inte haft del i. Något som bara är där i det förflutna och väntar på att blekna med åren jag har framför mig. En dag kanske det inte kommer känns smärtsamt att tänka på alls. Situationer eller perioder i mitt liv som en gång varit så oerhört känslosamma, men som jag antar att man måste skaka av sig större delar av relationen till för att kunna gå vidare.

Jag vill alltid vara den jag är nu, aldrig mer den jag var då. Aldrig.
Och jag vill aldrig behöva gå igenom det jag gjorde då.

Människor växer eller blir förstörda. Jag lyckades växa den här gången.
Jag hade kunnat döda mig själv, rent psykiskt. Helt kvävt mig själv på luft och ersatt allting med den jag var då, det hade inte varit omöjligt. Av någon anledning blev det inte så. Av någon anledning har jag varit starkare. Jag vann den här kampen, och så fort jag tvivlar på mig själv tänker jag påminna mig själv om just det.

För jag behöver påminna mig själv ibland.
Det gör att risken för att det ska bli så igen till någonting mer avlägset.