YBMMB

Sluta ta upp utrymme inombords. Sluta finnas.

Jag orkar inte alltid hantera det.
fan, fan.

Jag är starkare. Eller?
Det måste jag vara.

Förlåt mig ovetande och antagligen just nu lite förvirrade läsare.
Men ni vill nog inte veta i alla fall.
Den här bloggen får fylla sitt avskrivarsyfte ikväll.

Jag tycker att jag har stått ut länge nog. Jag tycker att jag borde få vila helt från det.
Önsketänkande, kanske på snudden till otacksamt med tanke på hur det är nu jämfört med förut. Men jag vill inte känna såhär alls, jag vill inte det.

Varje dag. Alltid.
Senaste sex åren.

Sex år och jag kommer antagligen aldrig bli helt fri.

Haft en grymt trevlig kväll. En bra dag.
Men ibland får jag kämpa extramycket för att ha det bra.

Frihet.
Idag önskar jag mig det.
Vet inte vad jag ska göra av alla tankarna, känslorna. 
Jag känner för att gråta av mig, men inga tårar kommer.
Jag känner för att tänka på annat, men det finns där ändå.

Så nu väntar jag.
Imorgon känns det troligtvis bättre.