YBMMB

Att skriva att världen är omänsklig vore kanske felaktigt utav mig.
Snarare så att den är mänsklig, och mänskligheten kan vara så grym.

Häromdagen när jag åkte tunnelbana mot jobbet började en förvirrad äldre kvinna småprata med mig. Först ställde hon en fråga som jag helt enkelt svarade artigt på och sedan satte jag i iPod lurarna i öronen - typsvensk som jag är - och återgick till mina egna tankar. Det är bara det att hon fortsatte att tilltala mig, och därmed blev jag slagen av dåligt samvete och tog ur lurarna för att lyssna. 
Där satt hon. En för mig helt främmande människa som jag tidigare aldrig träffat. Hon talade om att hon inte vet vart hon ska ta vägen längre, och att hon inte orkar mer. Hon har ingenstans att ta vägen berättade hon med desperation i rösten. Hon pratade fort och frågade upprepade gånger i förbifarten om jag kunde ge henne pengar så att hon kunde få sova på hotell över natten.

Jag svarade inte när hon pratade, för jag fann inga ord som passade. Jag gjorde bara som andra människor och klev av för att tåget stannade på min station. Fast först önskade jag henne lycka till med allt som om det skulle underlätta.

Lycka till..?
Om en människa är så desperat att hon vädjar till främlingar på t-banan, då behöver hon hjälp och inte lyckönskningar. Jag gav henne ingenting. Hade jag kunnat det? Svaret är självklart ja. Det handlar om vad vi är villiga att uppoffra för andra.

Jag förstår att man inte kan hjälpa allt och alla. Jag förstår att man inte vill ta sig an någon man inte ens har en relation till. Men hur långt kan man dra de argumenten för att ursäkta sin brist på medkänsla? I slutändan handlar det väl antagligen om att vi inte bryr oss tillräckligt mycket.

Det gör ont inombords när jag tänker på hur jag vände henne ryggen till i samma stund som hon bokstavligen bad desperat om hjälp.
Men uppenbarligen inte tillräckligt ont eftersom att jag faktiskt vände mig om.

Oavsett om man känner en person i nöd eller inte så är det en människa precis som en själv. Det låter så otroligt enkelt, men hur ofta stannar vi upp och tänker hur vi själva skulle känt i deras situation för att sedan agera därefter?

En drömvärld vore en omänsklig värld.