YBMMB

Idag började kanske inte optimalt. Jag försov mig och hann därav inte äta innan jag efter tio vakna minuter lämnade huset för att bege mig mot jobbet. Jag skyndade mig och skämdes gott för att jag låtit min arbetskamrat vänta två timmar för länge på mig när jag väl dök upp. Starten denna dag till trots, så har jag varit på stundtals strålande humör. Ja, dagen har helt enkelt känts bra och hyfsat bekymmersfri.
Detta goda humör hade dock sina konsekvenser. Mitt i min uppsjö av stora leenden gentemot allt och alla så erbjöd jag att vakta en mans kundvagn medan han hämtade ut pengar för att betala sin choklad. Men det fanns en hake, som jag inte hade i åtanke då jag la fram detta erbjudande. I kundvagnen satt ett barn.

Jag antog naivt och godtroget att pappan skulle lyfta upp barnet och ta det med sig då han tog ut pengar, men istället tackade han hjärtligt och förklarade att jag skulle hålla ett öga på barnet så han inte klev ur vagnen.
Så där stod jag i närkontakt med en av mina största rädslor. Jag stirrade den rakt i de babyblåa ögonen.

Det sjukaste i denna grymma situation var att jag genast fick den där bebisvänliga rösten och det gulliga leendet, vem som helst som hade sett mig där och då hade trott att jag älskade barn.

Dock hade de kanske ändrat åsikt om de hört vad jag faktiskt sa till honom.
"Vet du jag tycker inte ens om barn, nee, jag tycker dom är äckliga! Även du, jaaa, och så drägglar du. "

Sen höll ungen på att trycka in en hel bilnyckel i käften, men jag var hjärtlig nog att se till att han lät bli.