YBMMB

Står i butiken och en äldre man (rättelse: gubbe. 60 år minst) kommer fram och frågar artigt om vi serverar kaffe. Jag säger ja och börjar göra i ordning en kopp och småpratar lite enligt de vanliga normerna. Allmänt om kaffet och sånt, men plötsligt vill han börja prata om någonting annat och jag förstår då varför han hela tiden haft ett sånt överdrivet vänligt leende mot mig.

Äldre gubbe: Du är vacker flicka.
Jag: Tack. Smakar kaffet bra?
Äldre gubbe: Verkligen, det är du..
Jag: Eheh. Smakar kaffet bra?
Äldre gubbe: ..mummel.. middag
Jag: Ursäkta vad sa du?
Äldre gubbe: Jag vill ta med dig på middag.
Jag: Neeeeeejdu. Jag har pojkvän. Eh.
Äldre gubbe: Jag vill inte ta dig ifrån honom, han behöver inte veta.

Jag ignorerar hans fortsatta försök att charmera mig och funderar stillsamt på om det där någonsin fungerar? Om de där gubbarna någonsin lyckas få gå på middag med alla de där mycket yngre tjejerna de stöter på? De struntar alltid i om man säger att man är upptagen. Nästa gång tänker jag säga det jag tänker inombords istället, hur äcklad jag blir av att de ens bemödar sig fråga. För plötsligt märker man hur de kollar på en, hur de låter blicken falla över hela ens kropp med det där lilla förnöjsamma leendet.

Förvisso tar jag det inte så allvarligt där och då,  jag skrattar mest åt det. Knäppskallar finns överallt. Men såhär i efterhand när jag funderar på det blir jag irriterad, jag vill inte att de ska se mig som den där bedårande lilla bruden som servar dom kaffe med ett leende för att hon måste, jag vill bli respekterad.

Yup.