YBMMB

Egentligen borde jag väl sova, men det är svårt ibland. Jag har försökt att inte bli för dramatisk nu efter studenten men jag måste få lite tankar nedskrivna. Alla som känner mig förstår nog att det bara var en tidsfråga innan ett sånt här inlägg dök upp.

Jag tänker på att det verkligen är över nu. Att tänka tillbaks på de här tre åren får mig framförallt att le, för även om det stundtals har känns tungt så har det alltid varit människorna omkring mig som gjort situationerna hanterbara.
Det är just stunderna med dessa människor jag kommer att sakna något så fruktansvärt. Även om jag kommer ha kontakten med många så vet jag också att vissa av dessa människor kommer försvinna ifrån mig. Kanske kommer jag träffa på dem i förbifarten någon gång, kanske kommer vi hålla kontakten ettt tag... men inte alla. Det vet jag, och det känns tungt. Jag har svårt att vänja mig vid tanken.

Kommer sakna tiden på Rudbeck väldigt mycket. Den har gett mig möjligheten att få umgås med och komma närmre så många härliga människor. Ni nya och gamla vänner, både nära och bekanta, jag kommer sakna att skratta tillsammans med er. Jag kommer sakna att fördriva håltimmar med er. Jag kommer till och med sakna de osmakliga luncherna i vår matsal, och de alltid lika knökfulla bussfärderna hem från skolan. Jag kommer sakna våra vrickade fester(som numer är allmänt kända för sina incesttendenser).

Svåra stunder med känsla av hopplöshet har förekommit, men det har varit hanterbart i slutändan ändå. Tack vare er.
Nu börjar det riktiga livet, jag hoppas vi ses igen någonstans på vägen.