YBMMB

Jag blev inspirerad av ett annat inlägg i Emmis blogg och tänker skriva ner lite kring det här med utseendehysterin. Jag tror nämligen inte att det nödvändigtvis handlar om att acceptera sina brister, utan snarare om att måste inse att det inte är brister.
Stora lår, små bröst, dålig hy, slitet hår, hull på magen; Alla dessa är så naturliga att de knappast bör kallas brister. De är fullt normala och vanliga hela bunten.
Vi bör ifrågasätta vad som egentligen är vackert och vad som är viktigt. Idag får man inte tillfälle att bilda sin egen uppfattning utan blir istället bombad med budskap om vad som är snyggt och om att vi kan bli bättre hela tiden. Men tycker jag verkligen att idealet är snyggt eller särskilt viktigt att eftersträva? Varför isådanafall? Det gynnar mig inte. 
Jag nådde en bristningsgräns när jag på gårdagens shoppingrunda insåg att jag har gått upp en storlek i jeans och definitivt inte kan klämma mig i ett par 28or som jag förut kunde. Tankarna snurrade verkligen och jag fick kämpa för att inte bryta ihop. För idag så är de där extrakilona man lägger på sig i den här åldern inte okej. De ska helst inte existera, man ska helst träna bort dom fort som fasiken. Men ingen kan säga till mig att jag är mindre vacker för att jag har stora lår och det är faktiskt så enkelt.

Idag vet vi att dåligt självförtroende beror på en strävan mot perfektion. Men vi tar ändå inte avstånd, och det är där vi måste börja prioritera att tankesätt som får oss att må bra.