YBMMB

Min dag. Jag kan säkert skriva länge och långt om den men ska försöka korta ner så mycket som möjligt.

Lämnar huset vid två. Riktigt busväder, svinkallt verkligen. Tar mig till mammas kontor på söder och går in för att byta skor till några med lite högre klack, och bam. Mina boots går sönder när jag tar av dom, mina kickass boots, signature-boots. Tar på mig de andra skorna för att upptäcka att jag verkligen inte kan gå i dem, pga att lacken helt fallit av nu. Tjoho!
Det är snöoväder och jag har alltså inga skor. Får halta ner på tå i de klacklösa skorna och tar mig till en skomakare som klackar om på plats. Sedan blir det till att akutköpa ett par vantar.

Hittar äntligen till castingen, och bemöts av dömande blickar från mina konkurrenter. Väntar ungefär en timma i diverse trappuppgångar innan jag får komma in.
Vi står uppradade för att kolla längd och mått, som sedan skrivs upp på ett papper. Sen tar de lite digitala ansiktsbilder och visar oss vägen upp för en liten smal trappa där man ska vänta på en intervju.
Jag står där med ca fem andra tjejer, och rummet där intervjuna hålls har glasväggar. Vi kan se hur de ber tjejer att stå upp så de kan fota, märker hur vissa får fem minuter och andra knappt en. Nervositeten stiger.
Slutligen får jag gå in.
I typ 20 sekunder.
Mannen bakom bordet tar min lapp, sneglar på måtten, sedan på mig. Han frågar om vi har träffats tidigare(tydligen hade några tjejer varit där innan) och jag svarar nej. Han låter meddela att om man har gått vidare så ringer de imorgon annars är det över här.
Sedan förklarar han att det var det.
Jag gick alltså inte vidare. Det vet jag av diverse anledningar.
1 Bristen på Intresse
2 Hans blick när han såg mina mått
3 Längden på min Intervju
4 Faktumet att han inte fotade eller något dylikt
5 Och eftersom att många tjejer som gick förbi direkt fick veta att de var välkomna tillbaks imorgon.

Så hur kändes det? Förjävligt givetvis, dock inte oväntat alls.
Nu när jag och mamma beger oss ut är det så man knappt kan se framför sig för all snö, det blåser som fasiken och det är mycket kallt.
Vi tar oss till T-centralen och det var här det hela började.
Vi ska ta tio i sex tåget men det kommer inte, och efter att ha väntat i ca 20 minuter fryser vi så mycket att vi beslutar gå upp igen. Hungern slår till så vi sätter oss inne på det Italienska haket för att äta lite.
Under de fyrtio minuterna vi spenderar här lyckas mamma även bli inlåst på toaletten vilket orsakade ytterliggare problem.
När vi återvänder till perrongen har tåget inte gått ännu, och vi lyckas faktiskt klämma oss in i en av de fulla vagnarna. Nu är klockan fem i sju.

Tåger åker hundra meter, stannar sedan och vi står i 45 minuter. Pga "växelfel". Yeah right, bara att erkänna att de inte kan hantera när kylan och vädret slår till. Samma visa varje år.
Jag har nu väldigt ont i mina fötter och smärtan sprider sig liksom upp mot låren. Slutligen börjar tåget åka igen, woho.. trodde vi. Det stannar förstås igen efter en station. Dock bara i kanske femton minuter nu, sedan rullar det resten av vägen hem.
Jag kom hem för ungefären halvtimma sedan.


Idag suger.