YBMMB

Att ta det här jobbet kan ha varit en av de drygaste sakerna jag gjort mot mig själv so far, även om det samtidigt har sina riktigt härliga stunder. Jag anade väl inte riktigt vidden av det här ansvaret.
Idag har varit min lediga dag men bara före lunch hade jag blivit kontaktad i fyra jobbärenden och fler har haglat in under dagen. Meningen var dessutom att jag skulle gå några ärenden idag men jag har faktiskt struntat i det och sovit istället. Jag har känt mig utmattad fysiskt.

Min arbetsdag ska börja två imorgon men kommer istället att börja redan vid tio just för att jag ska gå dessa ärenden, och det får jag inte betalt för. Sen så jobbar jag varje dag förutom en från och med imorgon och hela November ut.

Det sjuka i detta läge är att det är jag själv som lägger scheman. Alltså har jag schemalagt mig själv på ett väldigt brutalt och olagligt sätt. Samtidigt har jag inga andra alternativ just nu eftersom att mina nuvarande arbetskamrater pluggar och jobbar vid sidan av - så jag får ta alla de tider de inte kan. Personalbristen är ganska påtaglig. Detta ska ändras på men fan, det är ju upp till mig det med.

Sen tror det på fullaste allvar att jag utöver att jobba varje dag ska sitta på fritiden och kolla upp saker. Jag vägrar sitta och se över produktkataloger och beställa cafémöbler på min fritid.

Seriöst nu.
Mitt jobb är så sjukt orelevant så det inte är är klokt och jag vägrar bli intalad någonting annat. Kaffe är inte viktigt egentligen, punkt. Därför tänker jag gör det bästa jag kan av nuvarande situation och fokusera på det positiva med erfarenheten samt givetvis alla cash, och självklart se till att de övriga anställda inte drabbas av min egen förvirring.

Mitt CV kommer må bra av det här i alla fall.

19 dagar utan ledighet om det inte ordnar sig med den extraanställde. Det är alltid lika upplyftande att lägga scheman:)

Hursom, så är jag nu så trött att mina ögon rinner och jag känner mig lite yr och illamående.
Lätt värt det dock. Hade det undebart igår och dagen har varit briljant; struttat runt med ett leende på läpparna, spontanköpt presenter(nej, inte bara till mig själv), fått saker gjorda, träffat nära vänner, ätit ute och dessutom bara jobbat förmiddag.

Nu sömn, imorgon mera jobb och underbart.

Att skriva att världen är omänsklig vore kanske felaktigt utav mig.
Snarare så att den är mänsklig, och mänskligheten kan vara så grym.

Häromdagen när jag åkte tunnelbana mot jobbet började en förvirrad äldre kvinna småprata med mig. Först ställde hon en fråga som jag helt enkelt svarade artigt på och sedan satte jag i iPod lurarna i öronen - typsvensk som jag är - och återgick till mina egna tankar. Det är bara det att hon fortsatte att tilltala mig, och därmed blev jag slagen av dåligt samvete och tog ur lurarna för att lyssna. 
Där satt hon. En för mig helt främmande människa som jag tidigare aldrig träffat. Hon talade om att hon inte vet vart hon ska ta vägen längre, och att hon inte orkar mer. Hon har ingenstans att ta vägen berättade hon med desperation i rösten. Hon pratade fort och frågade upprepade gånger i förbifarten om jag kunde ge henne pengar så att hon kunde få sova på hotell över natten.

Jag svarade inte när hon pratade, för jag fann inga ord som passade. Jag gjorde bara som andra människor och klev av för att tåget stannade på min station. Fast först önskade jag henne lycka till med allt som om det skulle underlätta.

Lycka till..?
Om en människa är så desperat att hon vädjar till främlingar på t-banan, då behöver hon hjälp och inte lyckönskningar. Jag gav henne ingenting. Hade jag kunnat det? Svaret är självklart ja. Det handlar om vad vi är villiga att uppoffra för andra.

Jag förstår att man inte kan hjälpa allt och alla. Jag förstår att man inte vill ta sig an någon man inte ens har en relation till. Men hur långt kan man dra de argumenten för att ursäkta sin brist på medkänsla? I slutändan handlar det väl antagligen om att vi inte bryr oss tillräckligt mycket.

Det gör ont inombords när jag tänker på hur jag vände henne ryggen till i samma stund som hon bokstavligen bad desperat om hjälp.
Men uppenbarligen inte tillräckligt ont eftersom att jag faktiskt vände mig om.

Oavsett om man känner en person i nöd eller inte så är det en människa precis som en själv. Det låter så otroligt enkelt, men hur ofta stannar vi upp och tänker hur vi själva skulle känt i deras situation för att sedan agera därefter?

En drömvärld vore en omänsklig värld.

Idag började kanske inte optimalt. Jag försov mig och hann därav inte äta innan jag efter tio vakna minuter lämnade huset för att bege mig mot jobbet. Jag skyndade mig och skämdes gott för att jag låtit min arbetskamrat vänta två timmar för länge på mig när jag väl dök upp. Starten denna dag till trots, så har jag varit på stundtals strålande humör. Ja, dagen har helt enkelt känts bra och hyfsat bekymmersfri.
Detta goda humör hade dock sina konsekvenser. Mitt i min uppsjö av stora leenden gentemot allt och alla så erbjöd jag att vakta en mans kundvagn medan han hämtade ut pengar för att betala sin choklad. Men det fanns en hake, som jag inte hade i åtanke då jag la fram detta erbjudande. I kundvagnen satt ett barn.

Jag antog naivt och godtroget att pappan skulle lyfta upp barnet och ta det med sig då han tog ut pengar, men istället tackade han hjärtligt och förklarade att jag skulle hålla ett öga på barnet så han inte klev ur vagnen.
Så där stod jag i närkontakt med en av mina största rädslor. Jag stirrade den rakt i de babyblåa ögonen.

Det sjukaste i denna grymma situation var att jag genast fick den där bebisvänliga rösten och det gulliga leendet, vem som helst som hade sett mig där och då hade trott att jag älskade barn.

Dock hade de kanske ändrat åsikt om de hört vad jag faktiskt sa till honom.
"Vet du jag tycker inte ens om barn, nee, jag tycker dom är äckliga! Även du, jaaa, och så drägglar du. "

Sen höll ungen på att trycka in en hel bilnyckel i käften, men jag var hjärtlig nog att se till att han lät bli.

Från och med imorgon jobbar jag halvdag med några få undantag!

Det här innebär inte bara att jag får tid över till andra än mina stackars arbetskamrater (de har kanske inte sett mig i mitt bästa skick) utan också att jag får tid över att sitta ner och bara samla tankarna här. För det är faktiskt det jag gör när jag sitter framför datorn, oavsett vad jag har framför mig på skärmen. Lite musik, lite trevliga människor över msn och så en stund att helt enkelt bara tänka över saker. Jag behöver det för att slappna av och stänga av saker som tar upp energi annars. 

Jag har dessutom självinsikt nog att inse att vidden av intresse för det här inlägget antagligen är.. pja, ganska obefintligt. Jag hade egentligen skrivit ett klockrent inlägg som jag mer än gärna delat med mig utav, men efter noga övervägande så kom jag fram till att vissa inlägg kan få konsekvenser. Som att få sparken ifall fel personer läser!
Men tro mig, mina kära vänner, det var saftigt.

Dock utlovas härliga anekdoter om människor som sätter ribban för ganska intressanta vardagar. Bara för att nämna en så har vi kvinnan häromdagen som förklarade för mig att Göteborgare är dumma i huvudet och som när hon sedan hörde att våran kedja är därifrån svarade med att peka finger och säga "är det därför ni är så dyra?". Sedan skrattade hon förnöjsamt för sig själv och påpekade än en gång med själslig tro att Göteborgare verkligen är dumma i huvudet.

Jag tror mer på att människor är dumma i huvudet.

Mental kortslutning.

Det finns inte energi, det finns inte fysisk ork, det finns inte tid, det finns inte lust.

Tur att det finns folk omkring mig som gör det värt.

Det är skitsamma att jag sov drygt två timmar natten till idag för att sedan vara tolv timmar på jobbet. Det är skitsamma för att jag är glad, glad, glad! Så nu vet ni det:)

Nu tänker jag dock sova så att jag inte skrämmer kunderna imorgon med mina fantastiska mörka ringar under ögonen och det den där läckert halvdöda blicken jag berikas med närhelst jag är väldigt trött.

WOHO!
Ciao alldesammans sov lika gott som jag högst troligen kommer att göra inom en väldigt snar framtid.

(Imorgon jobbar jag tolv timmar. Jag ska upp halv sex. Senaste timmen har jag dock haft för mig att jag ska upp halv åtta och anledningen har jag suttit här och tänkt att jag ändå får den sömn jag behöver. Nu får jag inte det alls. Hihi, så det kan bli)

Idag har jag reparerat pralindisk med en taxichaufför, haft som uppdrag att förflytta en stor leverans på några hundra kilo utan att ha tillgång till redskap man flyttar pallar med, satt igång tre stycken larm, varit instäng i en lagerlokal, varit tvungen att köra dessa hundrakilos varor genom en annan butik, lånat en monstruös dammsugare som ändå inte fungerade pga att butiken inte har el än, flyttat glaskärvor, spenderat abornmalt mycket tid med en väktare, blivit inkastad på möte med köpkvartersansvarige utan förberedelse, hämtat choklad i en elbutik, blivit lämnad ensam på en byggarbetsplats, monterat en pall, upprepade gånger fått hjälp att öppna dörrar av annan personal för att jag mottagit disfunktionella passerkort och sist men inte minst tröstat mig själv med en enorm kanelbulle.

Vad jag trodde jag skulle göra när jag åkte till jobbet imorse?
Packa upp te.

och dääääär var den ledigheten över.

Känns ganska kul, faktiskt.  Försöker uppehålla en positiv attityd så långt det går i alla fall, det negativa är väl egentligen mest min rädsla för att det här ska gå åt helvete. Den brukar gå över när jag är säker på vad jag håller på med och förhoppningvis blir jag instruerad i mina arbetsuppgifter redan idag.

Wish me luck, nu bär det av mot nya stadsdelar!

så varför inte på en trappa på en bakgård i Uppsala en torsdag i oktober?

Jag har ruskigt dålig tidsuppfattning just nu när så mycket händer men senaste två dagarna har verkligen varit händelserika på sina alldeles speciella sätt. Kommer känns lite surt att inte kunna vara fullt såhär spontan när jobbet börjar men samtidigt har det sällan hindrat mig att jag har ett jobb att komma till dagen efter, jag ser till att komma dit i tid och skärpa mig helt enkelt. Finast var nog dagen där jag sovit i en dryg timme, har varit alertare gentemot kunder än just då(ah, vilka fina minnen jag får utav utspillda kaffebönor och kunder som kommit undan billigt för jag glömt ta betalt för hälften)..

Utekvällen i onsdag måste dock nämnas igen i ett sammanhang helt orelaterat till Peter Siepen. Jag har en stark känsla av att nuvarande treorna på min ex-skola kommer ha det ruskigt kul under studenttider för bara på t-banan in till krogen en vanlig onsdag så var det sådant drag att det påminde om vägen till Gubbskivan i somras. Folk skrek och hoppade så mycket att jag ramlade omkull två gånger, Och det gjorde mig helt varm inombords.
Fan, kommer sakna att ränna runt på vardagarna med halvtaskiga outfits efter konstiga skivor och dyka upp dagen efter och känna mig helt körd tillsammans med en annan bunt treor som råkade hamna på samma skiva. Känns fortfarande konstigt att allt det där är över nu och att jag ska föreställa en arbetande vuxen. Himla tur att jag inte känner mig som det i alla fall.

Eh, my point being..?
Det är kul när det händer saker som vänder lite på vardagen.

Stil och skönhet ska ligga i betraktarens öga.
Det här vackra och barmhärtiga ordspråket kan ursäkta de allra konstigaste yttren. Men vart går gränsen?

Jo, det ska jag tala om. Igår lärde jag mig att gränsen dras vid fenomenet Peter Siepen.
Igår när jag och en bunt bekanta var utomhus och tog paus från den kvava krogluften så dök han upp. Nu vill jag att ni rensar vadän ni har för bilder i huvudet och föreställer er följande:
På huvudet har han en hatt, blickar man nedåt möts man av ett par galna ögon bakom fyrkantiga glasögon med vita bågar. I ena örat har han ett örhänge lite likt det han har i högra örat på bilden. Blickar man fortsatt nedåt följer en beige a-linjeformad jacka som går till knäna. Om man nu gör samma misstag som jag - och fortsätter ned med blicken - är det som att vakna upp i en värld utan självinsikt. På sig har Peter ett par tunna pösiga byxor som är illröda och till detta ett par jättesilvriga alladinskor som spretar sig fram under byxorna.

Kommer inte ihåg min väns exakta ord för att beskriva detta, men det var någonting om obehaglig så jag är böjd att hålla med.

Jag har bestämt mig.

För ett par veckor sedan höll jag på att bli sjuk. Jag fick den där smygande känslan som börjar med ett tungt huvud och fortsätter med lite lätt halsont, de klassiska tecknen som talar om att man kommer vakna upp förkyld vilken morgon som helst.

Överallt hör jag om och läser om vänner som har gått och blivit sjuka.
Men hittills är jag inte en av dem.
Varför?
Därför att jag vägrar. Jag sa till mig själv att jag helt enkelt inte tänker bli sjuk för jag har för mycket att se fram emot, och det fantastiska är att det har fungerat utmärkt hittills. Jag borde verkligen ha dragit på mig den där obligatoriska "efter sommar" förkylningen men so far so good.
Jag gör ingenting speciellt för att undvika det, jag bara låter det inte hända.

Någonstans tror jag det psykiska spelar en avgörande roll.

(Om jag nu sjunknar in två dagar efter det här inlägget skyller jag det på att jag avslöjat hemligheten bakom min kamp mot sjukdomen)

Nu har mitt ben gjort ont i över två månader, förvisso är jag glad att jag inte behöver kryckor längre men egentligen borde jag ha heltidsvila nu. Jag gör saker på dagarna och promenerar då och då för att jag blir så oerhört rastlöst annars, inte för att det fungerar med benet. Kunde inte somna på en bra stund i natt för hur jag än la mig så värkte benet och idag så känns det stundtals som det gjorde innan det blev som värst.

Det är irriterande och jag vill verkligen inte klaga, det är bara det att jag det hämmar mig så enormt. Kan verkligen inte träna alls och har därigenom blivit seg och tappat aptiten. Jag behöver röra på mig! Jag vill jogga och ta långa promenader, älskar att vara utomhus på hösten.

Men isället för att fortsätta älta blir det att ringa sjukhuset på måndag och se till att få den där remissen till ortoped, sen är det kanske en lång process till återhämtning men bättre det än att bara vänta på att det ska gå över av sig självt. Har ju inte fungerat helt briljant hittills liksom.

Idag har förresten varit riktigt gött - träffat Berthine och sedan sett på Anchorman med mina föräldrar. Dom har humor, det kan jag inte ta ifrån dem. Anchorman är nämligen en lätt störd film och det är verkligen inte en självklarhet att man ser på den med sina föräldrar, men det var riktigt gött!

Hemma må vara en bra bit ifrån både Slovakien och Skåne men jag tror jag behövde en sån här kväll.

Idag satt jag på en bänk i ett centrum och läste på inför högskoleprovet. Det var inte vidare intressant och i samma veva som en man slog sig ned brevid mig så gäspade jag.

- Var det så trist läsning? Frågade han med en frånvarande blick.
- Hehe jo, blev mitt korta svar eftersom att jag inte kände för att sitta och prata med honom.
- Hörrödu kan du hjälpa mig, jag ser så dåligt. Sa han sedan och räckte över sin mobil och ett litet kort med instruktioner för att fylla på kontaktkortet. Han hade svårt att läsa koden och förstod inte hur man skulle skriva in, jag märkte på honom att någonting inte stod rätt till och tänkte att jag kunde väl hjälpa till.
-Tackar så mycket för vänligheten hörrödu.
- Det var ingen fara
- Vet du jag blev morfar i fredags. Berättade han plötsligt och sken upp lite för ett ögonblick.
- Jaså? Vad kul, grattis till det
- och nu har jag varit full i flera dagar, tillade han på så sätt som om han själv just insåg hur det låg till. Som om det precis slog honom vilket tillstånd han var i. Utan något annat sagt så reste han sig och traskade ifrån mig i sakta mak.

Flera timmar senare passerade han igen och verkade vara lika full som på morgonen.

Det sorgliga är att det inte är ovanligt.