YBMMB

Jag tror det är få medelålderskvinnor i Sveriges kändisvärld som kan mäta sig i skrämselfaktor med damen här ovan, Pernilla Wahlgren. Det är någonting med det hon utstrålar som gör mig alldeles stel och ängslig. Hon ler med munnen, men inte med ögonen. Ögonen använder hon istället för att stirra och verkligen genomborra den som gör misstaget att möta hennes blick ifrån första början.
När hon talar ler hon så omänskligt stort att man distraheras av djupet i hennes smilgropar och helt glömmer bort vad fan hon babblar om i början, vilket antagligen ändå bara är någonting om hennes "kärleksbarn" eller vänskaprelationen med Charlotte Pirelli som är ett kapitel för sig.
Nu får ni inte för den delen tro att jag ogillar leenden, det jag har svårt för är påklistrade leenden.

Frågan är vem som ska klandras för den skada hon orsakar alla de som slår på TV'n och möts av hennes otroligt färglöst skådespelade samtal med sin "mamma" där hon berättar om hennes nya hårfärg för att sedan med en skrämmande barnslig stämma säga till tittaren att ta hand om sig. Ska vi klandra Garnier som beslutade anställa henne från början? Eller ska vi vända oss direkt mot källan och klandra Pernilla för hennes dåliga självinsikt?

Jag röstar på Pernilla. Låt oss klandra henne.