YBMMB

Ett fenomen jag har svårt att förstå mig på är måsten. Ofta talar vi om saker som vi måste göra inom en viss tidsram. I många fall är det förstås så att det är sådant som drabbar folk i omgivningen om vi låter bli och vi håller plikktroget fast vid våra måsten av den anledningen. Det är ändå förståeligt.

En sak jag funderade på idag är det här med Julen. Varje år är det samma sak. Folk får massor av extra utgifter vare sig de vill eller inte och tiden känns knapp för att hinna med allting som ska göras. Det borde handla om en dag då vi ska samlas och ha det trevligt med folk vi bryr oss om, men istället har det utvecklats till ett måste. Den typiska Svenssonfamiljen bäddar verkligen upp för att få en klassisk jul - oavsett om de egentligen känner för att träffa släkten, äta julmat, pynta och stå och baka lussebullar. Det stressas och klagas på brist i julstämning och avsaknad av snö, som om det vore någonting nytt. Likadant. Varje år.

Varför stressa för någonting man inte vill om resultatet ändå inte är någonting man strävar efter? Tycker man inte om julmat så behövs inget julbord, har man faktiskt ont om pengar så är julklappar inte något tvång. Känner man inte att det är värt det så måste man inte.

Ja, att skippa Julafton är en helt sanslöst realistisk möjlighet som jag tror många skulle må bra av att överväga. Jag firar julen för att jag fortfarande tycker den är mysig, och det är väl där någonstans min poäng försöker krypa fram - vi behöver inte följa flocken om vi inte vill. Det kan vara vettigt att ifrågasätta vilka måsten vi faktiskt har och vilka vi bara låtit ta plats.

(Att jag börjat tänka på det här så mycket på sistone är relaterat till att mitt jobb har tagit över så mycket av mina dagar på sistone, och jag hör mig själv klaga på allt jag måste få gjort. Sanningen är ju dock den att jag inte måste vara kvar om jag känner att jag inte vill längre, jag har möjligheten att säga upp mig när jag vill. Om jag nu ändå väljer att stanna kanske jag inte borde klaga så mycket eftersom att allt som allt - det är mitt val och ingen annans att stanna kvar.)

Eheh, idag började jag komma igång med en riktigt fin utskällning när min arbetskamrat beslöt sig för att rycka in och avbryta mig - vilket var väldigt smart. Man får inte skälla på "kunder" tydligen, oavsett hur frukansvärt otrevliga dom är. Hm. Jag är inte lämpad för det här jobbet. Det är någonting som cirkulerat mycket i mitt huvudet senaste dagarna. Att jag faktiskt inte är lämpad för det jobb där jag spenderar halva dagarna och dessutom har ansvar över andra människor.
 
Det här är ingen bra insikt såhär inför julruschen då det kommer bli extra intensivt. Men att säga upp sig just nu är idiotiskt med tanke på lågkonjukturen som alla pratar om (men som jag i alla fall inte är insatt i ).

Mina arbetskamrater blir min räddning framöver. De är så jäkla goa.

En av de svårare utmaningarna vi bemöter är nog den att vara helt ärlig mot sig själv. Ofta vet vi ju när någonting vi säger eller gör inte stämmer överens med hur vi egentligen tycker. Lika ofta handlar det om någonting som vi tänker, till och med i våra huvuden ljuger vi för att skydda oss själva.
Och det är svårt att stå upp mot sig själv.

Samtidigt tror jag många har behovet av att uttrycka vad de egentligen går omkring och bär inombords, kanske utan att förstå själva att det är det som behövs.

Jag kommer på mig själv ibland med att tänka någonting som ska övertala mig om hur jag ser på och känner inför någonting, samtidigt som jag i bakhuvudet säger emot hela tiden. Det är för att skydda mig själv. Ärlighet är läskigt, den tar känslor och tankar vi gömt undan och slänger dem i ansiktet på oss så att vi inte kan se åt andra håll längre.
Mycket rädsla rör det sig om för mig. Är jag rädd så försöker jag tappert få mig själv att känna annorlunda, jag vill övertyga mig själv om att det är rädslan i sig som är falsk. Fast jag vet ju hur det egentligen ligger till.

Det är konsigt hur vi skyddar oss själva mot precis allt för att inte behöva greppa sanningen. Jag tror det är grunden till hur många tar ställning i frågor när man diskuterar. Det är enklare att hävda att någonting är bullshit, då slipper man ta ställning till problemet. Exempelvis det här med folk som inte skänker en hundring i månaden till fattiga fastän de har gott om pengar, ursäkten att "det är en jätteliten del av pengarna som används till rätt ändamål" är verkligen inte ovanlig. För vem vill erkänna för sig själv att den helt enkelt är självisk alternativt saknar medlidande?

Vi är ganska fega.

Idag började kanske inte optimalt. Jag försov mig och hann därav inte äta innan jag efter tio vakna minuter lämnade huset för att bege mig mot jobbet. Jag skyndade mig och skämdes gott för att jag låtit min arbetskamrat vänta två timmar för länge på mig när jag väl dök upp. Starten denna dag till trots, så har jag varit på stundtals strålande humör. Ja, dagen har helt enkelt känts bra och hyfsat bekymmersfri.
Detta goda humör hade dock sina konsekvenser. Mitt i min uppsjö av stora leenden gentemot allt och alla så erbjöd jag att vakta en mans kundvagn medan han hämtade ut pengar för att betala sin choklad. Men det fanns en hake, som jag inte hade i åtanke då jag la fram detta erbjudande. I kundvagnen satt ett barn.

Jag antog naivt och godtroget att pappan skulle lyfta upp barnet och ta det med sig då han tog ut pengar, men istället tackade han hjärtligt och förklarade att jag skulle hålla ett öga på barnet så han inte klev ur vagnen.
Så där stod jag i närkontakt med en av mina största rädslor. Jag stirrade den rakt i de babyblåa ögonen.

Det sjukaste i denna grymma situation var att jag genast fick den där bebisvänliga rösten och det gulliga leendet, vem som helst som hade sett mig där och då hade trott att jag älskade barn.

Dock hade de kanske ändrat åsikt om de hört vad jag faktiskt sa till honom.
"Vet du jag tycker inte ens om barn, nee, jag tycker dom är äckliga! Även du, jaaa, och så drägglar du. "

Sen höll ungen på att trycka in en hel bilnyckel i käften, men jag var hjärtlig nog att se till att han lät bli.

Stil och skönhet ska ligga i betraktarens öga.
Det här vackra och barmhärtiga ordspråket kan ursäkta de allra konstigaste yttren. Men vart går gränsen?

Jo, det ska jag tala om. Igår lärde jag mig att gränsen dras vid fenomenet Peter Siepen.
Igår när jag och en bunt bekanta var utomhus och tog paus från den kvava krogluften så dök han upp. Nu vill jag att ni rensar vadän ni har för bilder i huvudet och föreställer er följande:
På huvudet har han en hatt, blickar man nedåt möts man av ett par galna ögon bakom fyrkantiga glasögon med vita bågar. I ena örat har han ett örhänge lite likt det han har i högra örat på bilden. Blickar man fortsatt nedåt följer en beige a-linjeformad jacka som går till knäna. Om man nu gör samma misstag som jag - och fortsätter ned med blicken - är det som att vakna upp i en värld utan självinsikt. På sig har Peter ett par tunna pösiga byxor som är illröda och till detta ett par jättesilvriga alladinskor som spretar sig fram under byxorna.

Kommer inte ihåg min väns exakta ord för att beskriva detta, men det var någonting om obehaglig så jag är böjd att hålla med.

Idag satt jag på en bänk i ett centrum och läste på inför högskoleprovet. Det var inte vidare intressant och i samma veva som en man slog sig ned brevid mig så gäspade jag.

- Var det så trist läsning? Frågade han med en frånvarande blick.
- Hehe jo, blev mitt korta svar eftersom att jag inte kände för att sitta och prata med honom.
- Hörrödu kan du hjälpa mig, jag ser så dåligt. Sa han sedan och räckte över sin mobil och ett litet kort med instruktioner för att fylla på kontaktkortet. Han hade svårt att läsa koden och förstod inte hur man skulle skriva in, jag märkte på honom att någonting inte stod rätt till och tänkte att jag kunde väl hjälpa till.
-Tackar så mycket för vänligheten hörrödu.
- Det var ingen fara
- Vet du jag blev morfar i fredags. Berättade han plötsligt och sken upp lite för ett ögonblick.
- Jaså? Vad kul, grattis till det
- och nu har jag varit full i flera dagar, tillade han på så sätt som om han själv just insåg hur det låg till. Som om det precis slog honom vilket tillstånd han var i. Utan något annat sagt så reste han sig och traskade ifrån mig i sakta mak.

Flera timmar senare passerade han igen och verkade vara lika full som på morgonen.

Det sorgliga är att det inte är ovanligt.

Lattekärring. Egentligen så kan begreppet täcka ett flertal olika typer utav människor. Den gemensamma faktorn för dessa är, inte helt förvånande, att de vill ha lattes.

Idag lämpar det sig bäst att gå närmre in på så kallade lattemödrar. Dessa mammor svassar runt i centrum med väldigt gigantiska barnvagnar. De har antingen två barn, eller ett barn i famnen och ett nytt påväg. De tar sig in i butiken föga smidigt på grund utav den överdimensionerade barnvagnen och vankar fram till kassan med likgiltligt ansiktsuttryck. De gör sedan sitt bästa för att le när de svalt säger att de ska ha en latte. De har för det mesta med sig jämna pengar, om de därmot vill betala med en hundralapp och får för mycket mynt tillbaka suckar de besviket och tar mödosamt fram sin illa portmonä samtidigt som de anstränger sig för att inte tappa greppet om det knubbiga barnet de har i famnen.
Medan jag börjar förbereda latten så pratar de oengagerat med barnet/barnen som för det mesta gnäller eller, om de är tillräckligt stora att stå själva, står och kladdar på pralindisken.

Sen händer det. Jag häller på den skummade mjölken i takeaway muggen, vänder mig åt deras håll och uttalar ett artigt "sådärja, varsågod". Plötsligt ler de moderligt och greppar muggen försiktigt, ungefär som att den var skör och mycket värdefull. Ungefär som om den var deras egna lilla ögonsten.

Idag var åttio procent utav kunderna just lattemorsor. Jag kan hantera en, jag kan hantera två. Men fan inte tjugo.

Random person går fram till rödhårig person och säger

"Du vet vad man säger.. finns det rost på taket så finns det fukt i källaren;)"

HAHAHA.