Jag har funnit stilgränsen
Stil och skönhet ska ligga i betraktarens öga.
Det här vackra och barmhärtiga ordspråket kan ursäkta de allra konstigaste yttren. Men vart går gränsen?
Jo, det ska jag tala om. Igår lärde jag mig att gränsen dras vid fenomenet Peter Siepen.
Igår när jag och en bunt bekanta var utomhus och tog paus från den kvava krogluften så dök han upp. Nu vill jag att ni rensar vadän ni har för bilder i huvudet och föreställer er följande:
På huvudet har han en hatt, blickar man nedåt möts man av ett par galna ögon bakom fyrkantiga glasögon med vita bågar. I ena örat har han ett örhänge lite likt det han har i högra örat på bilden. Blickar man fortsatt nedåt följer en beige a-linjeformad jacka som går till knäna. Om man nu gör samma misstag som jag - och fortsätter ned med blicken - är det som att vakna upp i en värld utan självinsikt. På sig har Peter ett par tunna pösiga byxor som är illröda och till detta ett par jättesilvriga alladinskor som spretar sig fram under byxorna.
Kommer inte ihåg min väns exakta ord för att beskriva detta, men det var någonting om obehaglig så jag är böjd att hålla med.
hahahahaha