YBMMB

En av de svårare utmaningarna vi bemöter är nog den att vara helt ärlig mot sig själv. Ofta vet vi ju när någonting vi säger eller gör inte stämmer överens med hur vi egentligen tycker. Lika ofta handlar det om någonting som vi tänker, till och med i våra huvuden ljuger vi för att skydda oss själva.
Och det är svårt att stå upp mot sig själv.

Samtidigt tror jag många har behovet av att uttrycka vad de egentligen går omkring och bär inombords, kanske utan att förstå själva att det är det som behövs.

Jag kommer på mig själv ibland med att tänka någonting som ska övertala mig om hur jag ser på och känner inför någonting, samtidigt som jag i bakhuvudet säger emot hela tiden. Det är för att skydda mig själv. Ärlighet är läskigt, den tar känslor och tankar vi gömt undan och slänger dem i ansiktet på oss så att vi inte kan se åt andra håll längre.
Mycket rädsla rör det sig om för mig. Är jag rädd så försöker jag tappert få mig själv att känna annorlunda, jag vill övertyga mig själv om att det är rädslan i sig som är falsk. Fast jag vet ju hur det egentligen ligger till.

Det är konsigt hur vi skyddar oss själva mot precis allt för att inte behöva greppa sanningen. Jag tror det är grunden till hur många tar ställning i frågor när man diskuterar. Det är enklare att hävda att någonting är bullshit, då slipper man ta ställning till problemet. Exempelvis det här med folk som inte skänker en hundring i månaden till fattiga fastän de har gott om pengar, ursäkten att "det är en jätteliten del av pengarna som används till rätt ändamål" är verkligen inte ovanlig. För vem vill erkänna för sig själv att den helt enkelt är självisk alternativt saknar medlidande?

Vi är ganska fega.