Det handlar inte bara om en överhettad värld med ont om resurser och utdöda arter.
Det handlar om sjukdomar som kommer att sprida sig över världen.

Jag tror agerandet ligger hos graden egoism. Jag skulle minska förbrukning av papper, vatten och använda miljövanliga lite dyrare produkter. Jag skulle tvätta mindre och diska för hand.
Men jag skulle inte sluta använda datorer och TV. Jag skulle inte sluta flyga utomlands. Inte som det är exakt just nu, för om endast jag skulle göra det skulle det inte vara en avgörande faktor. Skulle en majoritet göra även de sakerna, skulle jag givet vara med. Jag erkänner min egoism.
Till vilken grad är du egoistisk och hur känns det?

Vi använder ju 20% mer av resuserna än vad som är möjiigt egentligen. Det går inte i längden, helt enkelt.
Det är inte för sent men det kan vara om mindre än 30 år. Vissa säger 100. Men varför ta risken?
Vi kan diskutera i åratal till men det som hjälper är handlingen.
Varför finns det ens användning av miljöfarliga ämnen när vänliga alternativ finns? Varför är det inte lag på att alla bilar ska vara mijöbilar nu? Varför är det inte lag på återvinning?
Varför bryr sig inte folk?

Jorden kan gå under.
Hur kan sådana ord bli nötta i sin mening, när allting står så klart och tydligt? Ignorans.

Vi pratar om jordens undergång. Om en stor katastof, kanske en komet. Då ser vi det tusentals år framåt. Att solen kommer föra nära. Att vulkaner exploderar.
Men det lär inte bli om tusentals år.

Vi pratar så fint om våran planet. Det är inte våran planet. Det är våran planet med djuren och växterna. Med havet och skogarna, och det är ett faktum. Människan ser sig övermäktig med sin intelligens.
Man skulle nog kunna uttrycka det som så att naturen har börjat säga ifrån.
Planeten vi bor på, Jorden.

Vad har vi alltså att förlora?
Precis allt.

Åh är inte människan intelligent?
Vi som uppfann televisionen, flygplanen, rymdfarkosterna, datorerna. Plasten, pappret, bensinen, aliminiumet..
Är vi inte intelligenta?
Vi som industrialiserar, kör bilar, massproducerar och utvecklas.
Vi som skövlar, förbränner oförnybara resurser, slösar material och helst inte bekymrar oss för morgondagen. Att leva i nuet är det som känns bäst.
Är vi inte korkade?

Du som läser det här och inte bryr dig, vad skönt det måste vara att inte behöva bekymra sig.
Ignorans och egoism. Dessa går hand i hand med människan.

Det värsta är att vi fortätter. Jorden kan gå under.
Stifta lagar, producera inte om det inte är i miljövänligt material, låt bli att fiska spigg, sätt gränser, återvinn.
En lag kan stiftas men ingen kan tvingas att följa den.
Sitt inte bara där.
Det är inte någon regering som mirakulöst kan rädda dagen, det är du som sitter och läser, din granne, invånarna i landet brevid eller på andra sidan jorden.
Självfallet de med en styrande makt i diverse länder göra en väldigt väsentlig skillnad. Människan vill ha sina pengar. Så, ge rejäl dagsböter om denne inte återvinner. Skapa system. Jag ser komplikationerna, men jag ser inte vad vi har för andra alternativ.

Utveckling. Hur ska det ordet defineras egentligen? Progress.
Men de miljarder människor som lever i fattigdom då?
Hur kan i-länderna fortsätta när det finns människor som dör som käglor kring oss? Tusen mil borta, men på samma jord. Hur kan vi fortsätta när vi vet att våra barn riskerar att leva lagom till att se en värld falera?
Det pågår redan nu.

Skulle du offra den nya skinnjackan, den andra TVn, din resa till Thailand?
Skulle du åka kommunalt istället för bil, skulle du handdiska, skulle du åka till sopstationen och återvinna?
Skulle du låta bli att köpa nya kläder på löpande band för att följa modet, eller för att det är lite kul?

Vi behöver fem planeter för att försörja befoklningen om alla levde som i-länderna Just nu konsumerar vi 20% mer än maxgränsen.  Om Kina och Indien börjar leva som vi gör i Sverige då jorden har nio miljarder invånare så kollapsar allt.

Jag sitter inte här och predikar utan att göra något själv. Jag har satt upp mål och sakta men säkert börjar jag fullfölja dessa. Små förändringar. En dag ska jag göra större.
Jag bär runt på en konstant oro och ett dåligt samvete. Så behöver det förstås inte vara, men jag tror att nu behöver folk bli rädda för att faktiskt agera.

Avslutningvis för att dra ett citat från "Planeten". Ett worst-case-scenario citat.

"We'll have to adapt, or die."

Så.

Jag har nu sett första delen i den här omtalade dokumentäreserien.
Och jag kan ärligt säga att jag är mer rädd nu än jag någonsin har varit tidigare. Någonsin.
Lever jag i en tid då de avgörande stegen mot att förgöra en planet tas, eller lever jag i en tid då vi stoppar förstöring och räddar denna sårade jord?
Jag kallsvettas. Det känns plötsligt som att jag har feber.
Att ta in den fakta jag just fått och verkligen smälta den.. det är för mycket.

Är du inte rädd?
Det är inte vår jord. Det är våran tillsammans med djur och natur, men människan har blivit för giriga i utvecklingen. Det är ingen hemlighet, men det verkar inte stoppa folk ändå.
Jag tänker inte köpa någon bil. Blir det absolut nödvändigt får det bli en miljöbil.
Jag tänker alltid återvinna så mycket jag bara kan.
Lågenergilampor, alla små förändringar hjälper.
Värst av allt är väl att jag vet hur min konsumtion av vatten, papper och exempelvis fisk påverkar. Likförbannat duschar jag varje dag, förbrukar hushållspapper i rasande fart och äter fisk två gånger i veckan.
Vad är du villig att uppoffra?



Jag undrar hur det såg ut där innan staden byggdes. Jag undrar vilka platser vi aldrig mer kommer att få se. Den här vackra planeten. Finns det någon oexploaterad plats kvar, och när kommer den i så fall upptäckas?
Jag vet att vi behöver städer. Men vad är vi villiga att uppoffra?

Men det allra läskigaste av allt är det jag inte kan påverka. Jag kan inte påverka om Kina kommer att uvecklas och få samma levnadsstandard som USA. Jag kan inte påverka hur u-ländernas utveckling kommer att gå till.
I världen idag finns 800 miljoner bilar. Om Kina börjar leva som USA så har de ensamma 1,1 miljard bilar.
Våra skogar försvinner om de får den levnadsstandareden.
Försvinner våra skogar, så dör vi antagligen.

Jag upprepar. Då dör vi.

Jag kan antagligen inte formulera ett vettigare inlägg just nu.