YBMMB

Att ta det här jobbet kan ha varit en av de drygaste sakerna jag gjort mot mig själv so far, även om det samtidigt har sina riktigt härliga stunder. Jag anade väl inte riktigt vidden av det här ansvaret.
Idag har varit min lediga dag men bara före lunch hade jag blivit kontaktad i fyra jobbärenden och fler har haglat in under dagen. Meningen var dessutom att jag skulle gå några ärenden idag men jag har faktiskt struntat i det och sovit istället. Jag har känt mig utmattad fysiskt.

Min arbetsdag ska börja två imorgon men kommer istället att börja redan vid tio just för att jag ska gå dessa ärenden, och det får jag inte betalt för. Sen så jobbar jag varje dag förutom en från och med imorgon och hela November ut.

Det sjuka i detta läge är att det är jag själv som lägger scheman. Alltså har jag schemalagt mig själv på ett väldigt brutalt och olagligt sätt. Samtidigt har jag inga andra alternativ just nu eftersom att mina nuvarande arbetskamrater pluggar och jobbar vid sidan av - så jag får ta alla de tider de inte kan. Personalbristen är ganska påtaglig. Detta ska ändras på men fan, det är ju upp till mig det med.

Sen tror det på fullaste allvar att jag utöver att jobba varje dag ska sitta på fritiden och kolla upp saker. Jag vägrar sitta och se över produktkataloger och beställa cafémöbler på min fritid.

Seriöst nu.
Mitt jobb är så sjukt orelevant så det inte är är klokt och jag vägrar bli intalad någonting annat. Kaffe är inte viktigt egentligen, punkt. Därför tänker jag gör det bästa jag kan av nuvarande situation och fokusera på det positiva med erfarenheten samt givetvis alla cash, och självklart se till att de övriga anställda inte drabbas av min egen förvirring.

Mitt CV kommer må bra av det här i alla fall.

19 dagar utan ledighet om det inte ordnar sig med den extraanställde. Det är alltid lika upplyftande att lägga scheman:)

Hursom, så är jag nu så trött att mina ögon rinner och jag känner mig lite yr och illamående.
Lätt värt det dock. Hade det undebart igår och dagen har varit briljant; struttat runt med ett leende på läpparna, spontanköpt presenter(nej, inte bara till mig själv), fått saker gjorda, träffat nära vänner, ätit ute och dessutom bara jobbat förmiddag.

Nu sömn, imorgon mera jobb och underbart.

Mental kortslutning.

Det finns inte energi, det finns inte fysisk ork, det finns inte tid, det finns inte lust.

Tur att det finns folk omkring mig som gör det värt.

Det är skitsamma att jag sov drygt två timmar natten till idag för att sedan vara tolv timmar på jobbet. Det är skitsamma för att jag är glad, glad, glad! Så nu vet ni det:)

Nu tänker jag dock sova så att jag inte skrämmer kunderna imorgon med mina fantastiska mörka ringar under ögonen och det den där läckert halvdöda blicken jag berikas med närhelst jag är väldigt trött.

WOHO!
Ciao alldesammans sov lika gott som jag högst troligen kommer att göra inom en väldigt snar framtid.

(Imorgon jobbar jag tolv timmar. Jag ska upp halv sex. Senaste timmen har jag dock haft för mig att jag ska upp halv åtta och anledningen har jag suttit här och tänkt att jag ändå får den sömn jag behöver. Nu får jag inte det alls. Hihi, så det kan bli)

Idag har jag reparerat pralindisk med en taxichaufför, haft som uppdrag att förflytta en stor leverans på några hundra kilo utan att ha tillgång till redskap man flyttar pallar med, satt igång tre stycken larm, varit instäng i en lagerlokal, varit tvungen att köra dessa hundrakilos varor genom en annan butik, lånat en monstruös dammsugare som ändå inte fungerade pga att butiken inte har el än, flyttat glaskärvor, spenderat abornmalt mycket tid med en väktare, blivit inkastad på möte med köpkvartersansvarige utan förberedelse, hämtat choklad i en elbutik, blivit lämnad ensam på en byggarbetsplats, monterat en pall, upprepade gånger fått hjälp att öppna dörrar av annan personal för att jag mottagit disfunktionella passerkort och sist men inte minst tröstat mig själv med en enorm kanelbulle.

Vad jag trodde jag skulle göra när jag åkte till jobbet imorse?
Packa upp te.

och dääääär var den ledigheten över.

Känns ganska kul, faktiskt.  Försöker uppehålla en positiv attityd så långt det går i alla fall, det negativa är väl egentligen mest min rädsla för att det här ska gå åt helvete. Den brukar gå över när jag är säker på vad jag håller på med och förhoppningvis blir jag instruerad i mina arbetsuppgifter redan idag.

Wish me luck, nu bär det av mot nya stadsdelar!

så varför inte på en trappa på en bakgård i Uppsala en torsdag i oktober?

Jag har ruskigt dålig tidsuppfattning just nu när så mycket händer men senaste två dagarna har verkligen varit händelserika på sina alldeles speciella sätt. Kommer känns lite surt att inte kunna vara fullt såhär spontan när jobbet börjar men samtidigt har det sällan hindrat mig att jag har ett jobb att komma till dagen efter, jag ser till att komma dit i tid och skärpa mig helt enkelt. Finast var nog dagen där jag sovit i en dryg timme, har varit alertare gentemot kunder än just då(ah, vilka fina minnen jag får utav utspillda kaffebönor och kunder som kommit undan billigt för jag glömt ta betalt för hälften)..

Utekvällen i onsdag måste dock nämnas igen i ett sammanhang helt orelaterat till Peter Siepen. Jag har en stark känsla av att nuvarande treorna på min ex-skola kommer ha det ruskigt kul under studenttider för bara på t-banan in till krogen en vanlig onsdag så var det sådant drag att det påminde om vägen till Gubbskivan i somras. Folk skrek och hoppade så mycket att jag ramlade omkull två gånger, Och det gjorde mig helt varm inombords.
Fan, kommer sakna att ränna runt på vardagarna med halvtaskiga outfits efter konstiga skivor och dyka upp dagen efter och känna mig helt körd tillsammans med en annan bunt treor som råkade hamna på samma skiva. Känns fortfarande konstigt att allt det där är över nu och att jag ska föreställa en arbetande vuxen. Himla tur att jag inte känner mig som det i alla fall.

Eh, my point being..?
Det är kul när det händer saker som vänder lite på vardagen.

Jag har bestämt mig.

För ett par veckor sedan höll jag på att bli sjuk. Jag fick den där smygande känslan som börjar med ett tungt huvud och fortsätter med lite lätt halsont, de klassiska tecknen som talar om att man kommer vakna upp förkyld vilken morgon som helst.

Överallt hör jag om och läser om vänner som har gått och blivit sjuka.
Men hittills är jag inte en av dem.
Varför?
Därför att jag vägrar. Jag sa till mig själv att jag helt enkelt inte tänker bli sjuk för jag har för mycket att se fram emot, och det fantastiska är att det har fungerat utmärkt hittills. Jag borde verkligen ha dragit på mig den där obligatoriska "efter sommar" förkylningen men so far so good.
Jag gör ingenting speciellt för att undvika det, jag bara låter det inte hända.

Någonstans tror jag det psykiska spelar en avgörande roll.

(Om jag nu sjunknar in två dagar efter det här inlägget skyller jag det på att jag avslöjat hemligheten bakom min kamp mot sjukdomen)

Nu har mitt ben gjort ont i över två månader, förvisso är jag glad att jag inte behöver kryckor längre men egentligen borde jag ha heltidsvila nu. Jag gör saker på dagarna och promenerar då och då för att jag blir så oerhört rastlöst annars, inte för att det fungerar med benet. Kunde inte somna på en bra stund i natt för hur jag än la mig så värkte benet och idag så känns det stundtals som det gjorde innan det blev som värst.

Det är irriterande och jag vill verkligen inte klaga, det är bara det att jag det hämmar mig så enormt. Kan verkligen inte träna alls och har därigenom blivit seg och tappat aptiten. Jag behöver röra på mig! Jag vill jogga och ta långa promenader, älskar att vara utomhus på hösten.

Men isället för att fortsätta älta blir det att ringa sjukhuset på måndag och se till att få den där remissen till ortoped, sen är det kanske en lång process till återhämtning men bättre det än att bara vänta på att det ska gå över av sig självt. Har ju inte fungerat helt briljant hittills liksom.

Idag har förresten varit riktigt gött - träffat Berthine och sedan sett på Anchorman med mina föräldrar. Dom har humor, det kan jag inte ta ifrån dem. Anchorman är nämligen en lätt störd film och det är verkligen inte en självklarhet att man ser på den med sina föräldrar, men det var riktigt gött!

Hemma må vara en bra bit ifrån både Slovakien och Skåne men jag tror jag behövde en sån här kväll.