YBMMB

Vet ni, mina kära vänner.
Jag funderar alltmer på varför jag gör det jag gör.
Vart mina prioriteringar ligger och vad jag vill med allt.
Jag börjar delvis komma någontans med mina funderingar.

Men å andra sidan är det ingenting man börjar skriva inlägg om när man vaknat tre på eftermiddagen efter att ha lagt sig fem på morgonen, vaknat åtta och sedan somnat om två timmar senare.

Så det får vila, liksom jag tänker göra.

Eheh, idag började jag komma igång med en riktigt fin utskällning när min arbetskamrat beslöt sig för att rycka in och avbryta mig - vilket var väldigt smart. Man får inte skälla på "kunder" tydligen, oavsett hur frukansvärt otrevliga dom är. Hm. Jag är inte lämpad för det här jobbet. Det är någonting som cirkulerat mycket i mitt huvudet senaste dagarna. Att jag faktiskt inte är lämpad för det jobb där jag spenderar halva dagarna och dessutom har ansvar över andra människor.
 
Det här är ingen bra insikt såhär inför julruschen då det kommer bli extra intensivt. Men att säga upp sig just nu är idiotiskt med tanke på lågkonjukturen som alla pratar om (men som jag i alla fall inte är insatt i ).

Mina arbetskamrater blir min räddning framöver. De är så jäkla goa.

Imorgon är jag ledig.
Ledigheten kommer innebära att sova sjukt jävla länge. Alltså, aslänge.
Verkligen helt jäkla sanslöst vad jag kommer ligga i den där sängen och bara dega som en helt meningslös klump - ända tills dess att jag verkligen känner att jag inte vill ligga där längre.
Då tänker jag seize the day. Bege mig upp och skutta runt på mitt friska ben(dock bara på några få kvadratmeter som innefattar ytan >mitt rum< eftersom att min mor är hemma och sjuk och jag vägrar bli smittad)
I detta kringskuttande tänker jag också röja undan lite i mitt rum eftersom att det ska göras om och samtidigt städas rejält så ingen oanande besökare dör av astma eller dammallergi, det vore olyckligt.

Jag ser fram emot imorgon. Imorgon slipper jag förklara för i grunden otrevliga kärringar att de inte kan få halva priset på produkterna, hur otrevliga de än är.

:D

Fick just ett nyhetsbrev och lite dokument med information ifrån företaget jag jobbar för. Upptäckte då en hel del arbetsområden som jag inte visste att jag var ansvarig för, det står att man ska kontakta butiksansvarige på många punkter jag inte har informerats om. Det känns förvisso lite spännande men inte särskilt betryggande.

Dessutom fick jag ett mail igår där min chef bad mig ringa på en provjobbares referenser. Jag? Ringa på referenser? Hon måste driva. Jag vet inte hur sådant går till.

Idag har jag bara passat på att njuta av min ledighet, för nästa vecka kommer bli väldigt mycket att hantera. Det händer grejer hela tiden och det är superviktigt för butiken att det sköts ordentligt, eftersom att vi nu är i ett skede där vi måste behålla alla kunder och konstant få nya. Vi är inte i det nyöppnade stadiet längre så det ställs högre krav.
Och det är upp till mig att det sköts på rätt sätt.

Det blir en händelserik tid framöver och för att slippa stressa upp mig själv tänker jag se till att avverka arbetet i största möjliga mån på plats, hittills har det blivit en del hemifrån men det tänker jag bromsa upp lite.
Det här är en utmaning. Jag har kastats in i någonting utan tidigare erfarenhet och jag tänker klara det galant.

Damn straight. Ikväll dans, imorgon jobb.

En av de svårare utmaningarna vi bemöter är nog den att vara helt ärlig mot sig själv. Ofta vet vi ju när någonting vi säger eller gör inte stämmer överens med hur vi egentligen tycker. Lika ofta handlar det om någonting som vi tänker, till och med i våra huvuden ljuger vi för att skydda oss själva.
Och det är svårt att stå upp mot sig själv.

Samtidigt tror jag många har behovet av att uttrycka vad de egentligen går omkring och bär inombords, kanske utan att förstå själva att det är det som behövs.

Jag kommer på mig själv ibland med att tänka någonting som ska övertala mig om hur jag ser på och känner inför någonting, samtidigt som jag i bakhuvudet säger emot hela tiden. Det är för att skydda mig själv. Ärlighet är läskigt, den tar känslor och tankar vi gömt undan och slänger dem i ansiktet på oss så att vi inte kan se åt andra håll längre.
Mycket rädsla rör det sig om för mig. Är jag rädd så försöker jag tappert få mig själv att känna annorlunda, jag vill övertyga mig själv om att det är rädslan i sig som är falsk. Fast jag vet ju hur det egentligen ligger till.

Det är konsigt hur vi skyddar oss själva mot precis allt för att inte behöva greppa sanningen. Jag tror det är grunden till hur många tar ställning i frågor när man diskuterar. Det är enklare att hävda att någonting är bullshit, då slipper man ta ställning till problemet. Exempelvis det här med folk som inte skänker en hundring i månaden till fattiga fastän de har gott om pengar, ursäkten att "det är en jätteliten del av pengarna som används till rätt ändamål" är verkligen inte ovanlig. För vem vill erkänna för sig själv att den helt enkelt är självisk alternativt saknar medlidande?

Vi är ganska fega.

Jag vill kunna röra på mig, träna. Ta en spontan joggingrunda eller ett pass på Friskis. Jag vill kunna promenera med mina vänner på kvällarna. Jag vill kunna stå upp utan att det smärtar. Jag vill ut och dansa, jag vill ha på mig högklackat och jag vill kunna gå till bussen på morgnarna utan att nästan börja halta.

Jag vill inte ha ont längre. Det gör ont nästan konstant, vare sig jag sitter, står, ligger ner eller går sakta.

Something's up och jag är rädd att det är någonting allvarligt jag har gått och förvärrat. Tiden hos ortopeden är inbokad nu på tisdag och det ska verkligen bli skönt om jag kan få lite klarhet om vad i helsike jag ska göra för nu har det varit såhär i fyra månader.

Fyra månader utan träning.
Min kondition är i botten och mina matvanor dåliga. Det är svårt att äta bra när man har tappat aptiten, kroppen blir inte av med energi och jag känner inte suget efter ordentliga mål mat. Lyckligtvis äter jag inte jättemycket onyttigt, det är bara det att jag inte äter tillräckligt regelbundet och balanserat.

Har försökt att ta det lite lugnare, ha på mig lågklackat, inte belasta högerbenet när jag står. Men det värker ändå. Kanske hade det varit bra med kryckorna nu igen fast det hämmar oerhört och är så grymt otympligt.

Vi får se vad ortopeden säger. Jag hoppas att det gå att fixa, sen får det vara sjukgymnastik i ett halvår eller operation - bara det blir bra.

Nu Godnatt. Kom hem från kaffeskola för en stund sedan och känner mig faktiskt riktigt inspirerad inför kommande arbetet i butiken. Tror det kan bli riktigt bra, eller rättare sagt: jag ska se till att det blir det.