YBMMB

..cause the fear in me just won't go away..

Jag är bara jag. Inte mer.

Jag försöker vara alla de som berör mig till lags. Försöker stå på mig och inte vika för andras åsikter. Försöker leva som jag lär, vara en sån där människa som faktiskt hjälper. En sådan som gör skillnad. Jag vill bara kunna känna att jag är en bra människa.

Att få grepp om allt omkring oss verkar näst intill omöjligt. Ändå tänker jag varje dag på hur mitt levnadssätt påverkar andra. Hur folk och mljön indirekt drabbas av just mig för att jag fattar egoistiska beslut. Det tär på mig. Jag vrider och vänder på tankebanor för att på något vis verkligen kunna ta till mig och få förståelse som jag tror är behövlig för att verkligen agera bättre. Men det går inte. Jag kämpar emot hopplösheten som i omgångar slår mig. Säger till mig själv att jag behöver bara göra mitt bästa.
Om det här är mitt bästa så räcker jag i alla fall inte till.

Jag undrar hur mycket en människa kan åstakomma. Om alla i grunden har samma förutsättningar eller om vissa helt enkelt inte kan nå hela vägen fram. Vem är då jag? Jag vill vara en bra vän, tillgänglig och förstående med de som gör mitt liv värt. Jag vill leva lycklig, stark, vara en ödmjuk person med massor av erfarenheter. 
Samtidigt vill jag vara ett exempel på att man kan leva modernt och miljövänligt. Jag vill göra någonting mer för de som dör i svält och sjukdom varje dag. Jag vill inte vara den som passerar en hemlös utan att reagera. Jag vill inte behöva se på världen precis som den är idag för det skrämmer mig.

Jag vill vara så mycket.

Men jag är ändå bara jag.