YBMMB

Min måndag blev inte riktigt som pden var tänkt. Jag ringde sjukhuset på eftermiddagen för att boka tid akut för mitt knä till tisdagen, eftersom att mitt inbokade besök den 22a kändes för långt bort. Mitt knä har blivit sämre bara senaste veckan, det kändes helt enkelt viktigt att jag kollade upp det så att jag fick lite klarhet över vad jag ska göra av det.
Så får jag prata med en sjuksköterska som frågar efter mina symptom. Hon säger lite försiktigt att det låter som en blodpropp och att hon tänker tala med en läkare. Efter några minuter är hon tillbaks i luren och säger att jag ska inte vänta till dagen efter med att åka in, jag ska åka direkt. Till Danderyds akut.
Hon förklarar att "om det är en blodpropp så har du haft tur att den inte lossnat och gått upp i kroppen".

Härligt! De som känner mig har lite koll på att just blodproppar är någonting jag oroar mig för av någon dum anledning, så det här var inte direkt lugnande för mina nerver. Ringer Marcus för att tigga skjuts och en halvtimme senare står Bella och Marcus i dörröppningen, redo att köra mig till sjukhuset. De är alldeles för underbara de där två, tack igen.

Det lustiga är begreppet Akut. Jag hade föreställningen att när jag skulle halta in och förklara situationen så skulle de bana väg och ta hand om mig direkt. Men när jag kliver fram till kvinnan i receptionen och förklarar blickar hon ointresserat på mig och säger som en maskin "Okej, det blir 260 kronor. Bara så du vet så kommer du få vänta många timmar, det är lång kö. Vill du betala kontakt eller kort?"
Smått förbryllad ger jag henne kontanter, tar emot min växel och stegar in i en korridor för att prata med en kvinna bakom en annan reception innan jag sätter mig i vänterummet. Hon lyssnar på det jag har att säga sen säger hon utan medlidande att jag kommer få vänta i många timmar.

Så jag väntar. Att sitta i ett vänterum är inte direkt en favoritsyssla men det här var nästan löjligt. Stämningen var förstås misär, TVn visade kulturprogram på SVT om diffusa konstnärer, en gubbe satt med uppknäppt sjukhusklänning och tittade fascinerat på mig i minst en timme.. Mitt i allt detta satt jag och var lite rädd att jag skulle dö eller åtminstone ha en livsfarlig blodpropp i mitt ben.

Det visade sig att jag inte hade någon blodpropp och efter tre timmar fick jag åka hem. Det var ändå en överkomlig väntetid eftersom jag hade väntat mig att få sitta där inpå natten så som det lät på receptionisterna. Efter två timmar klämde en läkare på mitt ben, sen tog de lite prover och sen fick jag vänta på resultaten. Hon kunde konstantera att det är fel på någon led i mitt högra knä och att jag inte alls borde belasta det benet, helst av allt ska jag gå med krycka.

Jag är 18 år och jag har en ledskada som gör att jag för tillfället inte får träna, dansa eller ens gå normalt egentligen. Helst av allt ska jag vara sjukskriven också sa läkaren.
Men jag är i alla fall inte en 18 åring som avled på grund av blodpropp, så för den biten är jag väldigt glad.

Tack så mycket alla superfina vänner som stod ut med att jag både tiggde skjuts och att jag smsade och oroade halva vänskapskretsen i onödan av ren rädsla.