YBMMB

Jag har svårt att begripa hur man kan ha ett så konstigt förhållande till sitt egna utseende. Ingen känner till sitt ansikte och sin kropp lika väl som en själv, ändå kan man(i alla fall jag) vakna upp en morgon ha ha ett helt nytt förhållningssätt till det än kvällen innan. Från ett sprudlande självförtroende till en övertygelse att ingen skulle motsätta sig om jag påstod att jag är ful.

Jag tror mig ha ett speciellt utseende. I vilket fall har jag aldrig sett någon som ser ut ungefär som mig, vilket bara är ett konstanterande. Finns säkert en de människor jag bara inte stött på ännu.
Grejen är hur som helst den att antingen är jag ful, eller så är jag snygg. Det känns som att det inte finns några mellanting. Och de fula dagarna är det verkligen riktigt illa. Vi snackar riktigt ful. Ett utseende jag är övertygad om att folk kommenterar tyst för sig själva. Dom bra dagarna känner jag mig rentav vacker och möter andras blickar med glädje istället.

Jag har länge velat genomgå en skönhetsoperation som skulle innebära att mina öron inte sticker rätt ut längre. Men när jag ser mig själv med öronen inåt så är det ingen förbättring, det ser bara stört ut.
Jag stämmer liksom inte. Jag vet inte vad det är som gör det.
Det är som om vinklarna inte passar. Som att vissa delar skulle passa bättre på ett annat ansikte.
Ibland gör det ingenting men dagar som denna så är det påfrestande.

Jag vet att det finns dom som uppskattar mitt utseende och jag är inte ute efter att få bekräftelse, jag är uppriktigt sagt fascinerad av hur jag inte kan vara säker på mitt utseende ännu. Blir man det någonsin?
Tror fan inte det.