YBMMB

Jag älskar livet, mitt liv. Mina möjligheter. Men ibland är det som om jag kvävs av allt.
Allting runtomkring, inte nära mig. Utan i större perspektiv, det jag inte kan rå över. Det jag drömmer om att förändra men inte har makten till. Allting som utspelar sig kring mig hela tiden dygnet runt som jag inte kan rå över. Tvåhundra mil bort men på samma planet, en mil bort men på samma planet.
Dom som förstör våran vackra värld, med så många fantastiska platser att det briser inom mig bara jag tänker på det.
Dom som bara råkar födas i fel land och omedelbart är dömda till ett liv i orättvisa.
Tänk om världen hade varit jämnställd, tänk om det hade varit fred. Tänk om vi inte hade stått inför katastrofer - tänk om alla bara kunde förstå.

Det krävs inte mer än det. Än att alla förstår. För den som förstår gör inte mijön illa, och den som förstår skjuter inte på någon annan.

Varje dag händer saker. Överallt. Pulserande, påtagligt. 
Just  nu så skövlar man regnskog. Jag hatar det.
Just nu svälter ett barn. Fattigdom kväver mig.
Just nu sitter miljontals människor i sina hus och gör ingenting. Dom sitter och bekymrar sig för sina vardagliga bestyr, sina sociala problem, sina räkningar. Inte för det skick allt kring oss är, närmre än vad vi tänker på.
En uteliggare i Stockholm eller en föräldralös i Colombia. För oss är dom inte, för vi ser inte.

Allting är större än mig.
Allting omkring mig överallt.
Alla människor som delar den här ytan. Alla som dör. Allt som förstörs.

VADFAN är en kändis, VADFAN är ett klädesplagg, VADFAN är fin hy? Vad är det för mig, när det finns människor på samma yta som mig, som bor i kartonger på gatan. Vadfan är en dålig dag för mig, när det finns människor i fattigdom som ändå ler åt det lilla? Vadfan är en bil för mig när miljökatastrofer väntar kring hörnet?
 
Allt är ingenting när jag sitter här, och det kväver mig.