YBMMB

Igår revs lite gamla tankar upp när jag satt och pratade med en kompis. Tankar som jag inte tänkt på länge, utan skjutit bort av anledning.

Förra skolåret. Klassen.
Jag som är blyg sitter själv, får ingen kontakt med resten av klassen som medstadels sitter i grupper.
En dag sätter jag mig med tjejgänget. Jag tänkte att nu skulle jag våga, de känner mig inte och kanske trodde att jag inte ville vara med dom, så jag beslutar försöka ta kontakt.
Så skickar en av tjejerna runt en lista, där alla ska skriva sin msn. Hon ger även listan till mig och jag skiner upp och skriver min adress.
Hon addar mig aldrig.

Jag tänkte att ett schysst sätt att bryta isen skulle vara att skriva till en av killarna i klassen på playahead. Jag skriver ett litet inlägg där jag säger vem jag är och frågar hur läget är.
Mitt inlägg lämnas inte bara obesvaras, utan raderas helt enkelt.

Hur det kändes? Det är inte som ett slag i ansiktet, det är som att bli trampad på när man redan ligger ner.

Jag har aldrig gjort de här människorna någonting. Inte sagt något elakt till dom eller viskat taskiga saker om dom när de sett. Aldrig varit otrevlig.
Jag har bara varit blyg.
Alla kan inte tycka om alla, och alla kan inte passa med alla. Idag är jag glad att jag inte blev med i den där gruppen för jag vill inte ha med dom att göra. Däremot förjänar väl alla en chans, och jag försökte i alla fall möta dom halvvägs.
Kanske gav jag ett intryck av att inte vilja umgås med dom, när jag satt i andra änden av klassrummet.
Kanske är jag inte bra nog enligt dem.

Så många timmar där jag inte kunnat koncentrera mig på arbetet, för att jag varit för uppe i hur de ser på mig. Tänk om de skrattade åt mig? Tänk om de pratade om mig?
Eller nästan värst av allt: Tänk om de struntade i mig? Förutom den gången en av dem beslutade sprida ett rykte om mig och en annan. Då var jag användbar, så fick han lite kul.
De här människorna ska jag ta studenten med. Det är de här människorna jag ska åka flak med, de människorna jag kommer att synas med i skolkatalogerna.

Samtidigt känns det någonstans som att det är mitt eget fel. Jag får dåligt samvete, vill inte prata illa om dem. Tänk om det var ett missförstånd, tänk om jag är lika dum som dom om jag känner såhär. Jag vill inte döma ut alla i de där gänget, alla har inte gjort något direkt mot mig.
Det är nog de här tankarna som är farligast i lägen när man behöver stå på sig.

"What's doesn't kill you makes you stronger" , men det var fan inte värt det.